kJaänker ni förlänga er vistelse i Paris, min bäste furste? frågade ryssen. — Jag vågar ej hoppas det, svarade Nazir. De underhandlingar man uppdragit åt mig att utföra nalkas sitt slut, och då skall jag ej längre ha någon förevänning för min härvaro. Men ni, min bäste furste, som redan är hemmastadd i Orienten och hvars besittningar ej ligga på så särdeles stort afstånd derifrån, isynnerhet då man tager de dag för dag allt lättare kommunikationerna i betraktande, ni borde företaga en utflykt till Ispahan i sällskap med den älskvärda och sköna person som är er favoritsultaninna. Jag skulle vara mycket lycklig att, sedan jag varit inbjuden till en så ståtlig fest, få visa er ett prof på våra persiska fester. I detta ögonblick kom Nicolas tillbaka, bärande silfverbrickan. De båda faten sorbet stodo på hvar sin ända af denna bricka och skildes åt genom en kristallskål, full med bakelser. Bojaren stod i begrepp att besvara sin gästs inbjudning, men oaktadt sin sällsynta kallblodighet blef han nu så distraherad, att han slutade den påbörjade frasen och ett egendomligt oroligt uttryck efterträdde för ett ögonblick småleendet i hans ansigte. Detta uttryck försvann dock hastigt som blixten, ty han hade med ett ögonkast försäkrat sig om att det rosenröda fatet bjöds åt persern. Denne tog det och fattade med detsamma den sked af förgyldt silfver som låg bredvid. Hade han en nog snabb blick för att i flykten uppfånga det egendomliga uttrycket i ryssens ansigte? Vi kunna ej säga det, och ingenting tillkännagaf det minsta misstroende, ty han förtärde sin sorbet utan brådska och utan att lemna något qvar. I det ögonblick han slutade och då äfven Mazikoff förtärt sin, tillkännagaf en uppsänd raket att andra afdelningen at skådespelet skulle börja. De reste sig i följd häraf och gingo ner. Nederst vid trappan fanns en fördjupning. Mazikoff blef skild från sin gäst, som tyckte det vara opassande att alldeles lägga honom under sig, och gick att fråga efter Saint-Valiez, som lika litet som förut låtit höra af sig. Ögonblicket derefter kände Nazir en arm trädas under hans och igenkände den unge man som kallat sig Robert och som ej var någon annan än hans vän doktorn, Ang-Giang. — Nåväl? frågade denne honom. — Nåväl, jag tror att den skurken förgiftat mig. — Drick ur denhär på ögonblicket, svarade doktorn och lemnade honom en liten flaska. Jag känner liksom ni det gift hvaraf ryssarne från Kaukasien begagna sig och jag hade på samma gång som ni förutsett att detta skulle ske. När man vågar sig i dessa vilddjurs nästen, måste man alltid vara på krigsfot. Nazir drack ur flaskan och sedan han inhemtat några upplysningar rörande ett ämne som intresserade honom och hans vän, gick han att beskåda de plastiska attityderna och åhöra den skäggiga underdamens sång, som med oerhörd framgång utfördes af Ali i kostym. Charlotte, som alltjemt horpades att få se föremålet för sin tillfälliga beundran, märkte med en viss öfverraskning att Mazikoff, då denna del af programmet nalkades sitt slut, ansträngde sig för att ej falla i sömn. Hon närmade sig honom och förebrådde honom skrattande sin sömnsjuka. Han skyllade på tröttheten och började å sin sida ge akt på Nazir, som egnade hela sin uppmärksamhet åt skådespelet. Perserns lugn förorsakade honom en liflig förvåning och en viss oro. Följde så musik, raketer, fyrverkeri och man började tala om att dansen skulle begynna, då någon erinrade sig att programmet utlofvade en magisk spegel. Det uppstod ett rop som tillochmed förtog ljudet af musiken: — Spegeln! den magiska spegeln! Till svar härpå förkunnade man att magikern stod till gästernas disposition. Till följd häraf rusade man in i huset och den rymliga salongen befanns snart för trång att rymma alla åskådarne. Men persern hade gått in i tid och var blott genom fem eller sex stolar skild från bojaren, hvilken kände sig allt tyngre och tyngre i hufvudet. Längst bort i rummet trängdes en mängd unga personer, bland hvilka äfven nu slutligen Saint-Valiez besann sig. Han hade nyss anländt och hade ännu sina tankar fästade på de vigtiga saker som fördröjt hans ankomst och hvilka vi snart skola lära känna. Han varseblef Mazikoff, som hade sin plats på ett betydligt afstånd från hans och som ej såg honom. Den egendomliga sömnsjuka som bemäktigat sig honom tilltog allt mer och mer, och utan den bredvid honom sittande Charlottes ansträngningar, skulle han omedvetet ha gifvit vika för denna benägenhet att falla i sömn. Salongen hade blifvit delad i två afdelningar, men impressarion hade blott tagit en fjerdedel i anspråk för sin räkning. Det var just den delen deraf, som hade de två särskilda utgångarne med sina dörrar och trappor. En ridå hängde framför den improviserade teatern. Asperginos befann sig ej mellan kulisserna; han höll sig, utan tvifvel för att vara till hands med de nödvändiga förklaringarne, nära denna ridå och vid hans sida stod doktor Robert, mademoiselle Azelias gynnade tillbedjare. Det var ej slumpen som ställt honom så nära konstmakaren, ty det var på ett tecken af honom som Asperginos tillkännagaf att skådespelet skulle taga sin början. Uppstigen på en pall och med sitt oskiljaktiga trollspö i handen, höll den sistnämnde följande tal till publiken: — Mina damer och herrar, det skådespel, som vi skola hs äran framställa för er, är af samma glädtiga beskaffenhet som våra föregående förevisningar, men jag vägar påstå, att det är oändligt mera lärorikt och underbart. Det finnes ingen hland ar smm al hunt Amtalas dan