Frän Utlandet. Stämningen mellan Frankrike och Preussen är icke god. Regeringarne göra sig visserligen mine af att stå på den hjertligaste fot med hvarandra, men folkmeningen tror ej på det inre värdet af de ömsesidiga artighetsbetygelserna. Då de båda makternas gesandter med en svarfvad fras, en komplimang trycka de resp. ministrarnes händer, ler allmänheten i mjugg och tänker med den hushållsaktiga matmodren, som sade till sin sockerälskande man: Mycket socker alstrar galla. Det är också endast till de officiela handtryckningarne, som vänskapligheten sträcker sig! ty de båda ländernas organer anfalla hvarandra bittert. Hela den tyska pressen framställer de franska förhållandena i en färgad dager, och i Frankrike hålla framstående män mot Preussen riktade tal, för hvilka de komplimenteras af kejsar Napoleon. Sjeltva den moderata Köln. Zeit. säger i sin ovilja: det är något ruttet i staten Frankrike, mycket ruttet tillochmed, man må nu tänka huru välvilligt och lugnt som helst om det andra kejsardömet. Misstämningen är synnerligen i stigande, den griper alltmera omkring sig, den genomtränger hela organismen, och hvad som är ännu värre, detta missmod är ömsesidigt och ger sig luft i allmänt misstroende. Om folket ser dystert framför sig, kan kejsaren å sin sida äfven spörja: Sitter väl jag på rosor? Han må arbeta hur flitigt som helst, eller döma aldrig så lugnt, eller uppträda aldrig så folkeligt, eller tala aldrig så förståndigt, han har likväl ej lycka med sig; ingenting lyckas numera för honom såsom förr; hans kraft synes bruten, och hvad han än företager sig, kommer städse en ond genius och sörlamar hans bästa afsigter. Dylika uttalanden äro nu hvardagsmat för de goda tyskarne, som smälta dem med god smak och högljudt skrika om, huru hela det andra kejsardömet är stadt på färd från vara till icke-vara. Tacksambet är ej deras hutvudegenskap, ty onekligt är, att de ha Napoleon att tacka för mycket. Också var det allt väl beställdt, så länge han med verklig eller låtsad likgiltighet stilla igande åsåg, huru Preussen utvecklade sin makt i Tyskland. Men då kejsar Napoleon fann, att denna, som under Bismarcks auspicier visade allt annat än fredliga tendenser mot Frankrike, blef alltför stor, isynnerhet som den grundades på öfvervägande militärisk styrka, och att derför Frankrike äfven måste för sin egen säkerhets skull i samma mån öka sin styrka, då var det slut med vänskapen. Och sedan dess utgöra de tyska tidningarne formliga pasquiller mot Frankrike och kejsardömet. Att härat intet godt kan följa, är naturligt. Beklagligen är det derför ej heller svårt att förutsäga, att då stämningen på båda sidor blir alltmer och mer retad, skall äfven den stund komma, då regeringarne, om de än vilja, icke skola kunna hålla folken tillbaka. Det är under dessa förhållanden af intresse att erhålla del af senatorn Breniers tal inom franska senaten, då armfrågan der förevar. Talet har väckt uppseende i Tyskland, ätven derför att det rent ut förklarar, at de sväfvande europeiska frågorna svårligen skola kunna lösas utan krig — och att kejsar Napoleon likväl komplimenterat talaren. Brenier yttrade bl. a. följande, hvilket rönte hela senatens — minus srihandelavännen Michel Chevalier — bifall och väl kan anses vara ett uttryck för de mera sramstående fransmännens åsigter: Jag känner mig icke lugn, då jag betraktar tillståndet inom Europa. Den äldre ordningen, hvarpå jemnvigten i Europa hvilade, förefinnos ej längre; den militära jemnvigten har trädt i dess ställe. Hvad ha vi vunnit derpå? Vi ba ernått det, att vi, för att kunna möta denna situation, måste ha en ny och mycket stark organisation, tills dess att medelst de broderliga grundsatser, om hvilka det talas så mycket, en evig fred stiftats mellan alla folk. Eftersom den fördragsenliga rätten upphört att bestå i Europa, är det styrkan som regerar; man måste vara stark, för att kunna behålla den plats, som man intager i verlden, för att kunna vara fri och oberoende, för att kunna häfda sin ställning som en stor stat (rörelse). Man har på annat ställe uppgifvit, hvilken styrka Ryssland, Österrike, Preussen ooh Italien kunna uppställa. I sen alltså, m. h., att vi ovilkorligen måste vara starka. I framtidens militära planer måste otvifvelaktigt koncentreringen af betydliga kraf