honom å sitt fartyg åligger iakttaga får plikta från 20 till 100 rår efter omständigheterna. Godset är nemligen under alla förhållanden förbrutet! Och ungefär lika beskaffadt är medgifvandet i 20 , att skepparen, om han kan, får styrka att tullpligtigt gods, som blifvit uppgifvet å märkrullan, men vid lossningen ej finnes, icke blifvit å inlastningsorten intaget i sartyget. Förmår han åstadkomma sådan bevisning, måste han likafullt böta för vårdslöshet vid märkrullans författande från 20 till 50 rdr! Ersarenheten visar att orimliga lagar ej efterlefvas, och det är derföre ej att undra på om detta äfven vore tallet med förenämnde stadganden om märkrulla. Förhållandet är ock verkligen sä. Det tillämpas hvarken af tulltjenstemännen eller af domstolarne i all sin stränghet. Hvad märkrullans författande vidkommer, så har man med tyst medgifvande af vederbörande träffat en sådan anordning, att ifventyret för skepparen att drabbas af ansvaret i 13 S helt och hållet upphört, och detta är icke det enda exempel på ett liberalt tillmötesgående från tullbetjeningens sida, vi uti nu behandlade ämne kunde anföra. Vi hafva ock sett domar, som otvitvelaktigt ådagalägga alt våra domstolar ogerna inläta sig på en tillämpning af de svårare ansvarspåtöljderna i 18 och 20 SS. Men det är ej nog att dessa stadganden, hvilka endast kunna hafva tillkommit i följd af den inom den högre förvaltningen i vårt land alltför vanliga obekantskapen med sjöfartsförhållandena, icke blifva tillämpade; de böra formligen upphäfvas eller modifieras , emedan de föranleda till ständiga trakasserier för den trafikerande och göra tullbetjeningens ställning obehaglig. Och då man kan åberopa såsom skäl de förändrade förhållanden, som naturligtvis inträffat under de 7 år, tullstadgan varit gällande, tyckes det som om intet hinder från något håll härföre borde kunna möta.