AMA —47 VV UR VALS PALUVIJUGITIA HuUdlu FAR Mt SJ i strängare dess bättre. Detta är något som till viss grad ej kan undvikas och man måste således finna sig deri. Emellertid kan orimligheten någon gång gå för långt, och såsom exempel derå vilja vi nu framhålla beatämmelserna om märkrulla i 1860 års tullstadga. Det föreskrifves derom i 11 8: När fartyg ankommer från utrikes ort med bestämmelse till svensk hamn skall skepparen vara försedd med märkrulla, eller en, enligt föreskriften i nästföljande 12 S, upprättad förteckning öfver fartygets last, skeppsprovision och andra skeppsförnödenheter; och skall denna märkrulla aflemnas till den om bord först ankommande tullbetjent. Och vidare heter det i 12 8: Märkrulla som helst bör afgifvas på svenska språket, men älven får på annat språk aslattas, skall, i öfverensstämmelse med det denna författning bifogade formulär litt. A, jemte uppgift å fartygets namn och lästetal, besätiningens antal samt stället hvarifrån det kommer och dit det är destineradt, tillika tydligt redovisa för fartygets last och i sådant hänseende upptaga kollytalet etc. etc. Det är säkerligen icke för mycket sagdt, om man påstår att dessa stadganden, åtminstone af en utländek skeppare, omöjligen kunna iakttagas, såvida han ej vid märkrullans författande får begagna biträde. Likväl har tullstadgan alldeles omöjliggjort detta, och det enda medgifvande, som den gjort till förmån för utlänningen, är, att han vid märkrullans författande undantagsvis får begagna sitt modersmål. Förr än visitation skett, är det nemligen skepparen vid 30 rdrs böter förbjudet, att, utan tullbetjeningens tillåtelse, låta någon komma ombord, och sedan tullbetjent bordat fartyget, är det, efter tullstadgan, för sent att göra upp märkrullan, emedan den skall vara färdig att aflemnas till honom vid hans ankomst. Tullbetjenten åter har rättighet att borda fartyget så snart det kommer in på svenskt strandterritorium, d. v. s. inom 1 svensk mil f.ån de yttersta skären på kusten. Skall skepparen kunna begagna något biträde vid uppgörandet af sin märkrulla, måste dylikt följak.ligen stå honom till buds ute å öppna sjön, utanför svenska strandterritoriet, men huru raska våra skeppsklarerareombud än måste erkännas vara, så långt våga de sig likväl ej åstad i sina snipor. Det är sålunda fullkomligen klart, att tullstadgans författare tänkt sig su ken så, att skepparen skull på egen hand författa sin märkrulla. Den svenske skepparen kan visserligen, om han försett sig med ett exemplar af kongl. tullstadgan, och under förutsättning att den under alla förhållanden lemnar en tydlig ledning, hjelpa sig sjelf, men detta låter sig ej göra för utlänningen, såvi.a han ej på förhand lärt sig så mycket svenska, att han kan förstå tullstadgan. IIar han ej beqvämt sig härtill, så finnes ej heller tör honom någon möjlighet att undgå böta 50 rur, som det enligt 13 8S kostar att ej vara försedd med märkrulla, när tullbetjent kommer ombord. Det kan tillochmed kosta ännu mera, ty det heter att skepparen dessutom skull böta en lika summa för hvarje dag han treuskas (!) att fullgöra denna sin skyldighet. Detta är ju ett mycket upplyst sätt att bomöta främlingar!! Så orimligt detta är, synes dock föreskritterna i 18 och 20 SsS vara föga bättre. Der stadgas nemligen: Mednafver skeppare ni sitt fartyg tullpligtigt gods, som icke enligt 12 8 är å märkrulla uppfördt, vare detsamma förbrutet, och skepparen böte såsom för oloflig varuinförsel, och Saknas i fartyg tullpligtigt gods, som å märkrulla är uppfördt, vare skepparen skyldig ersätta det värde, hvartill godset kan uppskattas, och böte såsom för oloflig införsel af varor stadgadt är. Har varan till mängd och beskaffenhet ej blifvit så uppgifven, att värde derå bestämmas kan, skall skepparen böta från 200 till 800 rdr. För att inse rätta naturen af dessa stadganden, bör man taga i betraktande huru det tillgår vid lastningar. Skepparon, som har andra fartygets angelägenheter att samtidigt gemensamt sköta, kan omöjligen sjelf räkna till sig lasten, utan är bestyret dermed öfverlemnadt åt styrmannen, och i allt fall kan den ene såväl som den andre lätt göra sig skyldig till en missräkning. Det är derföre ock något mycket vanligt att uppgifterna å lastens stycketal sedermera icke stämma med utlossningen, utan att det befinnes vara en eller annan säck, kista eller dylikt för mycket eller för litet. Isynnerhet inträffar detta vid aflastningar af styckegods med ångfartyg, hvilka för turernas uppehållande pådrifvas med yttersta skyndsamhet och forigå natt och dag, genom slera luckor på en gång och kanske samtidigt med lossningen. Konnosementerna äro ej heller alltid fullt riktiga. — Misstag och selräkningar kunna således svårligen ech vissa fall omöjligt af skepparen förekommas, och tillfölje deraf står det ej heller alltid i hans makt att kunna lemna fullkomligt noggranna uppgifter om lasten i märkrullan. Det är derföre äfven ytterligt obilligt att han ör en felaktighet i detta hänseende skall i