att min stund var inne. När jag nu hör den slå, cr inras jag blott om, att min tid är ute. Dock prisa jag mig lycklig, att äfven andra minnen än blott saknadens följa mig i den växande skuggan af mi ensambet. Minnet af tillryggalagda mödor är ljuft när det itsoljes af Öfvertygelsen eller åtminstone a hoppet om att de icke varit förspillda. Jag eger fö detta hopp en borgen i många lofvande lärjungar Och der jag ej hunnit mera än plöja, skola andra så der jag sått, skola de skörda. Har man arbetat mefröjd, blifver ännu minnet deraf en sådan. Icke mindre ljufva äro mig de talrika hogkomster jag i öfrigt förvarar af de mångfaldiga förbindelser, i hvilka jag här sått till en ungdom, under vexlande generationer sig alltid lik, full af mod och glädje, hoppgisvande, kunskapssökande, intelligent Ännu hör jag i edra sköna sånger mer än ett återljud från den tid, då jag sjelf var ung, då jag med ofversvallande känsla diktade till vårens ära: O hur herrlig majsol ler; då jag till Geijers toner satte de orden, hvarmed I nyss helsaden mig: Stilla skuggor breda sig i qvällen; då jag till Tullbergs marsch gaf text genom att frammana skuggorna af Gustaf Adolfs hjeltar, som bedja, strida och blöda. Det är nu fem och trettio år sedan dess. Men orden lefva derfore att de lades På ungdomens läppar, de lefva derföre att tonerna lefva, och dessa lefva derföre att här ongdomen och sången aldrig dö ut. Allt annat flyttar, men de äro bofasta, — Ungdomen och sången! Högt har jag aktat dem båda; nögst skattar jag dock vissheten, utt äfven inom andra områden uch inom vigtigare områden, än de lätta, tenernas, Upsala studentkår tager och behåller priset, i täflan med hvilket annat universitets ungdom som helst. Jag känner de utländska temligen väl. Ingenstädes bar jag sett en friare studentkår än här, men också ingen, som bättre bär vin frihet, aldrig förgäter aktningen för sg sjelf och derföre uppbär den allmänna, styr sig sjelf, men styres på samma gång af ain ärsda takt, sin inneboende traditionella ande, och hrarhelst den uppträder, på egen eller främmande strand, gör det vackert, värdigt, föredömligt. Af en sådan kår mottager man ej åktningsbevis utan rörd och lislig tacksamhet; jag ber er, M. H., derefter bedöma halten af min i detta ögonblick. Från en sådan kår skiljes men ock ej ntan saknad; jag ber er derefter mäta bitterheten af min i denna stand. Mot eder alla ler ännu herrigt lifvets majsol; kring min qväll breda sig allt Utaro do stilla skuggor. Men det är sol i dessa kuggor, så längo jag varmt och klart och strålande dchaller minnet af Upsala stunenter, minnet af mitt orna samlif med dem, af mina många forna läroimmar bland dem, minnet äfven at denna sista afkedsstund med dem, Lärare kunna blifva för gamla. Vänner kunna aldrig blifva det. Jag ber er M. II., tt, då jag nu skiljes från er som lärare, få som vän illhora er för alltid.