Råttegångsoch Polissaker. Pollskammaren. I sörgär på aftonen tilldrog sig i närheten af Rangstromsliden i Masthugget en händelse, som hörer till ovanligheterna härstädes. Det var ett mordförsök af svartsjuka. En klampare vil namn Carl Bengtsson, f. d. gift karl, hade nemligen trott sig finna, att en ung flicka, på hvars genkärlek han ansåg sig ega pretentioner, glömde honom för en annan, hvilken han förmodligen ansåg henne mindre värdig än han sjelf var. Han hade derför i förgår passat på sin rival och flickan, då de i sållskap med ett par herrar och ett fruntimmer anlände bem till Rangströmsliden efter en repetition å arbetareföreningens teater; och alutligen, då besagde fruntimmer inträdde på gården, der den unga flickan bodde, kljod ett skott i natten. Detta skott aslossades från en vedbud eller, uppriktigt sagdt, från ett ännu mindre romantiskt ställe; men om sådant också är nedslående ur poetisk synpunkt, så är det dock å andra sidan glädjande att intet enda hagel af dem, hvarmed Bengtssons bössa var laddad, råkade den ofvannämnda väninnan, hvilken gick in på gården för att rekognosera och som tillfölje af hans misstag blef ett mål för eldvapnet. Ett par hagel gingo dock genom hennes hufvudduk. Bengtsson, som i går morso anträffades, medgaf väl att han skjutit, men påstod att dot blott skett för att bortskrämma kurtisörerne. Det må tilläggas, att en af de tre herrar, som följt hem flickorna, ej eprang sin väg likt de öfriga, utan i stäljet gick fram till Bengtsson, som då laddade sin bössa på nytt. Kom nu och säg ett icke äfvan här kan finvas ämnen till gomaner! Det enda prosaiska i affären — oberäknadt att tvenne af herrarne sprungo sin väg — är det, att Bengttson, hvilken från yngre dagar lärer vara känd som en öfversittare, vålförtjent blef häktad. Då förhöret i saken egt rum, skall i tidningen utförligt refereras om den tragi-komiska affären,