Hvad var hans plan? att 1Tammana upproret I Rom och derpå understödja det med frivilliga skaror, hvilka skulle ha öfvergått påfliga gränsen. Hvilka voro hans organisationsmedel? subskriptioner som isynnerhet sätts ihop i England, värlningsbyråer, der det bland män at öfvertygelse äfven funnos legoknektar, tydå de togo värfning, gel man dem en premie och lofvade dem fyrdubbel sold. Garibaldi stod i spetsen för tvenne hemliga sällskaper i Rom: nationalkomitcen och upprorscentrum. Han var dessutom i Florens, och der offentligt, ordförande i den romerska emigrationens nationalkomitc. Efter någon tids förlopp närma de frivilliga Big päfliga gränsen, och d. 1 Juni försöka 200 utaf dem att komma öfver. Men upproret utbrister i Rom. De 200 frivilliga bli i Terni tillbakastade och skingrade af den italienska hären, Revolutionen lät ej nedslå sitt mod. Till att börja med, blefvo de båda romerska komitterna upplösta och återbildade; man rensade dem; de moderata uteslötos. Emellertid tyckes revolutionärerna gripas af modlöshet, och general Garibaldi synes vara nära att uppgifva sina planer. Man kallar honom då till Genåve, till fredskongressen, der alla Europas revolutionärer stämt mötc. Garnier-Pages: Der funnos hemliga agenter, angifvare. Rouher: Regeringarne skulle varit i sin fulla rätt, om de till Gendve sändt agenter, för att öfvervaka dessa revolutionära sammankomster. Man besparade dem dock besväret genom att offentliggöra sörhandlingarne. Kongressen egde rum, och der bestämdes planen om en invasion i Rom. (Ministern kastar här en öfverdlick på de allmänt bekanta tilldragelserna närmast före och under upproret i Kyrkostaten). Jag tror, att italienska regeringen ända till den 21 Sept. varit uppriktig, men svag. Jag tvekar ej om att förklara, att hon efter d. 21 Sept. varit medgörlig, underordnad, nästan medbrottslig. Hon hade i alla sina depescher förklarat, att hou skulle utföra konventionen af d. 15 Sept., ja äfven med våld, och den, som förde detta språk, var densamme som gjort Aspromonte. Via tronne olika tillsallen hade samma minister, hr Ratazzi, förklarat detsamma inför parlametet. Jag anser derför, att br Ratazzi handlade på god tro, men fullföljde en dröm, den nemligen att förhindra hvarje anlopp mot Rom genom sitt goda förhållande till venstern. Efter d. 21 Sept. jemnades den vall, som dittills rests mot invasionerna, och den revolutionära strömmen rann fritt, begagnande sig af regeringens svaghet och ett parlamentariskt interregnum, som lemnat Italien i åtta dagar utan regering. Ifrån d. 10 Sept. var vårt beslut fattadt, vår flotta och vår här voro i ordning, den italienske ministern var på förhand underrättad. Men då tilldrog sig inom den franska pressen ett fall, som ej föga bidragit till att minska verkningen af denna helsosamma varning. Hela oppositionspressen, hvilken gjorde gemensam sak med den italienska pressen, utropade: Ingen intervention! Viljen j då krossa de svaga? förstöra odert eget verk? Den allmänna meningen är ej med eder. Och man gick derhän att säga till våra soldater, att de ej mera borde bära gevär, utan vaxljus. I utlandet tror man gerna på oppositionstidningarne; man inbillar sig, att de representera den allmänna meningen, och det är språket i denna press, som uppmuntrat fredsstörarne och tört så många olyckliga till Mentanas slagfält. Man har förebrått oss alltför stor längmodi het. Jag tillstår, att regeringen lemnat bevis på moderation och fasthet. Vi ha ej velat förblanda den italienska nationen med en efemerisk regering; vi ha velat ge den tid till klok överläggning, till bildande af en liberal minister, besluten att akta fördragen. Detta har skett, och derigenom ha vi kunnat rädda den helige fadren, utan att behöfva kämpa mot de italienska trupperna. (Ministern vände sig derefter mot Thiers, hvilken tadlat regeringen för dess italienska enhetspolitik och fortfor:) Alla vår historias traditioner visa oss. huru Frankrike städse varit upptaget med att bekämpa Österrikes inflytande i Italien och befria detta. Hr Thiers har sjelf sagt: Om j icke upprätthållen Piemont mot Österrike, öfvergifven j alla de nationala traditionerna och Frankrikes intresse-. Denna sanning uttalade Thiers 1847, och då Österrike några år senare öfvergick Ticino och hotade att krossa Piemonförebrådden j oss, att vi försvarade det. Österrike vid Alpernas gräns var för oss en hotelse, och detta har ej upphört att vara sannt, derför att sedan 1847 en regering blifvit kullkastad. Vi ha beskyddat en svag bundsförvandt mot ett välde, som hotade att absorbera hela bhalfon. Sedan dess har Österrike, i ett kriz der det icke var den angripande, erfarit grymma motgångar. Men kunde vi år 1859 förutse detta? Sedan dess ha vi hulpit Österrike att åter resa sig, i det vi med detsamma ingått en uppriktig vänskap, som, jag hoppas det, ej skall vara utan inflytande på upprätthållandet af verldsfreden. Man säger oss, att vi efter Villafranca-freden brustit i våra förbindelser, i det vi låtit Itabens enhet fullbordas. Lätom oss betrakta den italienska rörelsen; hvad har den varit? Den italienska enheten har åstadkommits genom tvenne elementer: den första laglig och den vördar jag, den andra ogillar jag. Man ville ha oberoende och enhet, för att betrygga detsamma, detta kallar jag det lagliga elementet. De stater, som Piemont införlifvat, voro, så att elga, arflösa. Deras furstar halte öfvergifvit dem: Tillkom det oss att understödja dessa furstar, som stridt mot oss vid Solferino och flyktat till Wien? Senare, då hjelten från Caprera afgick med sina tusen, för att angripa Sicilien, var detta ej mera någon rörelse för oberoende, det var Revolutionen, inför hvilken den neapolitanska regeringen föll midtibland 20,000 man af dess arm, hvilka först i Gaeta åter repade mod. då det var för sent. Det är detta element jag ogillar. Ja, eröfringen af De Båda Sicilierna, som utförts af Garibaldi och emottagits af Victor Emanuel, har upprättat ett tungt ansvar för konungen af Italien. Denna eröfring har varit et: ox higt medel till den italienska enhetens konstituerande Dess ansvar blef ännu större, då man några måvader derefter bemäktigade sig Markerna och Umbrien, Man har sagt, att den franske suveränen genom ett slags lät gå! bemyndigat expeditionen till Markerna och Umbrien. Detta påstående har redan blifvit vederlagdt i suverånens namn. Eftersom det åter framkommer, upprepar jag denna verderläggning.