de sålunda ville på allt sätt nedtrampa de hvita gåfvo de åt de svarta en makt, som dessa ännu icke kunna förstå att begagna — i allmänhet åtminstone. Iärigenom har inom Sydstaterna alltjemt rådt en häftig splittring och schism mellan hvita och svarta, hvilken skullo i hvarje ögonblick blossat ut i en ny förbittrad kamp, om de radikala icke der hållit vid makt ett starkt militärvälde. Presidenten har rent ut förklarat, att en stående här och öfver 200 mill. dollars i årliga utgifter skulle sannolikt erfordras för att med våld upprätthålla en negerregering. Denna börda måste vara betydlig äfven för Amerikas Förenta Stater. Presidenten har utan tvifvel rätt, då han vill söka att åstadkomma en mildring i denna ultras-politik. Presidenten vill, som bekant, äfven att de svarta skola åtnjuta lika borgerliga rättigheter med de hvita, men förete bevis på att de ej äro alltför råa. IIan vill nemligen att de skola kunna skrifva sina namn sjelfva och kunna uppläsa från bladet unionens och den resp. statens författning, hvarefter de skola vara qvalificerade som medborgare, lika berättigade med de hvita. Denna önskan synes väl vara så billig, att den bör kunna tillfredsställa alla. Det är äfven antagligt, att den till sist skall för sig vinna flertalet af den amerikanska befolkningen, isynnerhet som den antyder enda möjligheten för att återföra lugnet i Sydstaterna och att minska skatterna, hvilka nu tynga härdt. Ingen fråga förefinnes, yttrar presidenten vidare, som inverkar störande på det vänskapliga förhållandet till utlandet; det bör ej kunna antagas, att England skall framhärda i sin vägran att uppfylla sordringarne i Alabamafrågan, enär det omfattar non-interventionsprincipen, hvilken är lika vigtig för Amerika som för andra stater. Amerika låter således England åter förstå, att det håller sina ögon på detsamma och ej ernar släppa det ur sigte. Alabamafrågan hänger som ett Damoklessvärd öfver Storbritannien, hvars hela politik sör friheten i Europa den förlamar. Man måste önska snar uppgörelse i denna sak. Här i Europa tyckes konferensfrågan endast mycket långsamt komma framåt. Franske utrikesministern, marquis de Moustier, har inom lagstiftande kåren i Paris öppet förklarat, det man ej kan förutse, huruvida konferensen kommer att sammanträda. Uan tillade: Kommer den tillsammans, då skall den undersöka, huru påfvestolens säkerhet kan betryggas, och ockupationen i Kyrkostaten upphör; strandar den deremot, kommer ockupationen att fortfara och Septemberkonventionen träder åter i kraft. Om Italien ger en fast och giltig borgen, vill Frankrike ännu en gång anförtro påfvedömet åt densamma. Detta språk är så klart och bestämdt, att alla kommentarier äro onödiga. Europa vet nu, hvad det har att rätta sig efter. Den schweiziska förbunds-församlingen öppnades d. 2 d:s. Presidenten Blumer höll dervid ett tal, hvari han yttrade den önskan, satt konferensen måtte lyckas i att ordna den romerska frågan på ett sätt, som motsvarar det italienska folkets önskningar och på samma gång betryggar det kyrkliga öfverhufvudets oberoende. Man må hoppas, att de fredliga yttrandena af Europas mäktigasto suveräner skola utövfa en gynnsam verkan på handel och näringar. — Förbundsrådet har ock antagit konferensen endast under vissa vilkor, bland hvilka afseendet vid Italiens önskningar intager första rummet. I Englands Underhus har utrikesministern lord Stanley d. 3 d:s på gjord förfrågning svarat, att han vid sessionens början meddelat Englands svar på inbjudningen till konferensen; hans mening rörande denna sak har sedan dess icke blifvit på ringaste sätt förändrad. Uessen-Darmstadt tyckes ej synnerligt genera sig af Preussens dåliga humör öfver att det, utan att fråga det senare om lof, djersts antaga den franska kongressinbjudningen. Darmstädter Zeitung innehåller neml., till svar på Bismarcks af oss igår omnämnda ovettiga note, en officiel artikel, hvilken antagligen motsvarar innehållet af den hessiska regeringens svarsdepesch. Det heter i densamma: Åå den muntligt gjorda inbjudningen till konferensen har den storhertigliga regeringen, äfven muntligen, lofvat sitt deltagande, och detta under den förutsättningen, att stormakterna, äfven Preussen, skola antaga inbjudningen. Konungariket Sachsens ställning är helt annan, än storhertigdömet Hessens, af hvars område två tredjedelar icke tillhöra det nordtyska förbundet. Ingen har rätt att betvifla Hessens fördragstrohet eller att den storhertigliga regeringen icke skulle iakttaga afslutade fördrag. Hessen har aldrig sträfvat efter utlandets gunst eller efter ett förbund med utlandet. Det skall bli af ett visst intresse att se, hvad förlopp denna tvist tager, hvilken — oo 1: t ((Geaäääkdaor ddcWt