En afrättning i England. Lördagen d. 23 d:s afrättades i Manchester trenne senier, Allen, Larkin och Gould, hvilka, då de skullo befria en af sina kamrater ur polisens händer, mördat en poliskonstapel vid namn Brett. Den största oro och uppståndelse herrskade i staden och man hade derföre, såsom bruket är i England vid tillfällen då oroligheter befaras, antagit ett stort antal, öfver 2,000 personer, biträdando poliskonstaplar. Dessa aflade eden dagen före afrättningen, och som hvar och en skulle svära särskilt, drog denna förrättning ut till långt framspå natten. Mayorn i Manchester mr Porcher, som förestafvade eden, blef häraf slutligen så hes, att han måste låta en annan person göra det. I irländska qvarteret herrskade en seberaktig öfverspänning, ehuru några excesser icke föreföllo. De åtgärder man vidtagit för att bibehålla lugnet voro utomordeniligt vidtomfattande. Egarne till de hus, från hvilka man hade utsigt öfver afråttsplatsen, hade till polisen fått uppgifva namn och adresser på dem, åt hvilka de under afrättningen ville lemna inträde i sina hus. Från Liverpool, Bolton, Bivan, Blackburn och andra kringliggande städer inträffade extra polismanskap i stort antal. Referenter för nästan alla större tidningar i riket hade äfven anländt. Barriererna på afrättsplatsen bestodo af starka, temligen höga afbalkningar, s. k. pallisader, hvilka ofvantill voro försedda med jernspetsar. Schavotton var byggd mycket hög. Redan kl. 5 e. m. dagen lörut samlade sig stora folkhopar, till största delen bestående af irländare, af hvilka Manchester har en befolkning, uppgående till nära 30,000 personer, framför barriererna och med hvarje ögonblick förökade sig massorna. Deras hållning och stämning blef alltmera upprörd. Många voro druckna och yttrade amädelser, skymford och hotelser. Det blet dock inga excesser af, och vid midnattstiden, då den reguliera polismakten jemte de biträdande poliskonstaplarne ryckte fram för att besätta platsen och barriererna, kingrade sig folket något och staden blef lugnare. Under tiden motsågo de tre dömda i sina särskilda celler den nära dödsstunden. Allen mottog besök af sin moder och syster, Larkin af sin hustru, sina tre barn och sin moder. Den senare var till hälften vansinnig och ropade oupphörligt, att Åkampen till det rep i hvilket hennes son skulle hänga ännu icke växt, ett vanligt engelskt pobeluttryck. Larkins båda systrar och andra slagtingar tillätos icke besöka honom. Gould fick icke besök af någon. En andre skarprättare hade anlåndt för att biträda Londonerskarprättaren Caleraft, hvilken skulle utföra asrättningen. Bakom fångelsemurarne voro insanteriafdelningar uppställda. Omkring kl. 3 på morgonen började folkmassorna märkbart tilltaga, utan att dock lugnet väsentligen stördes. Skarpskyttar hade under iden hållit vakt framför schavotten till kl. 2 på morzonen. En särskild afdelning af utvalda poliskonstaplar aflöste dem nu. Dessas uppträdande framkallade en märklig förändring i närheten af schavoten, hvarest man förut blott hört det disciplinerade manskapets regelbundna steg. Kort derefter började le på gatorna församlade folkhoparne att uppstämma tskilliga allmänt bekanta visor. Under tiden patrulerade konstaplarne än med långsammare än med nastigare steg på det område som af barriererna var nhägnadt å fängelsesidan till. Forst då den för afÄttningen bestämda tiden nalkades, samlade sig de ikädarne på nytt hvilka under natten aflägsnat sig. logononfallande var den nästan fullkomliga fränvaon af den råa pobel, hvilken eljest aldrig vid sådana illfällen saknas, likasom den proportionsvis ringa åskålaremängden. Ingen böjelse att störa lugnet visade ig. De dömda hade blifvit väckta tidigt på morgoen. Kl. half sex ähörde de messan. Tre katolska rester lomnade dem andlig tröst. Nära kl. 8 på morsonen inträdde Caleraft med sina drängar för att ängsla dödsoffrens händer. De läto sig binda lugnt och utan ringaste motsträfvighet. Några minuter efer kl. 8 satte sig processionen under ledning af unlerskeriffen i rörelse mot galgen. Den adertonårige Allen, som dock hade ett vida ungdomligare utsende, beträdde först schavotten, Gould följde honom, ryckte hans hand och kysste honom. Äfven Lartin räckte honom handen. Då man lade snaran om nalsen på Larkin, föll han i vanmakt. Knappt hade le nödiga förberedelserna asslutats, förrän den omiösa plankan under de olyckligas fötter lösrycktes. Allen dog utan dödskamp; de båda andra tycktes lida, synnerhet Larkin. Det dröjde länge innan han dog, vilket skedde under krampaktiga ryckningar. In;en af de olyckliga hade försökt att tala från schacöotten. De upprepade blott litanians ord. Sedan lien hängt en timma blefvo de kl. 9 nedskurna. Unler hela proceduren blef lugnet icke stördt. Caleraft ade aftonen före afrättningen erhållit en anonym krifvelse, innehållande hotelser.