neliga följder. Kejsar Napoleon har i hela denna konserenssak — hvilken i grunden är ett återupptagande af hans konserensförslag år 1863, ehuru med den skilnaden att det nuvarande förslaget är inskränkt till en bestämd fråga — visat ett tålamod och klok utbällighet, hvilken förtjenar desto större erkännande, som hans talrika motståndare äfven vid detta tillfälle gjort allt, för att förhindra eller försvåra planernas utförande och trötta honom med invändningar och betänkligheter. Särdeles vigtig är härvid den omständigheten, att i Europa den seden upprättas, alt frågor af allmän och international natur, hvilka säledes beröra flera staters introssen, underkastas en europeisk domstols utslag och ej utan vidare afgöras genom svärdets makt. Den osäkerhetskänsla, som etter de våldsamma händelserna år 1866 måst bemäktiga sig alla Småoch Mellanstater i Europa, skall börja att lägga sig, så fort bevis föreligga, att den starkares lust och vilja ej är den enda lag, som bestämmer de svagare staternas öde. Det är i detta hänseende ätven af väsentlig betydelse, att den franska regeringen ej inskränkt sig till att förhandla med stormakterna allena, utan inbjudit alla Europas stater, stora och små, till deltagande i konferensen. Ty de små staterna hafva samma rätt till oberoende och ejelfbestämning som de stora, äfven om deras röst är af mindre betydelse. Fransmännens kejsare har genom den outtröttlighet, hvarmed han fuilföljt iden om konstituerandet af en gemensam europeisk domstol för internationala tvistefrågor, gjort sig i hög grad förtjent af freden och civilisationen i Europa. Då man väl en gång sett och erfarit de gagneliga följderna af en dylik gemensam behandling af internationala angelägenheter, skall äfven en eller annan makts lust att sätta sig öfver, ja, kränka den allmänna meningens dom i Europa få sina behöfliga sarankor. När så solken efter hand i de enskilda staterna skaffa sig tillräckligt inflytande på dessas internationala angelägenheter, för att bestämma riktningen af tendenserna, kunna tolken äfven vara någorlunda vissa om, att den så länge önskade fredens era ännu en gång skall inträda och åter bringa tredens yrke i ära samt återstilla det nu i grund rubbade allmänna förtroendet. Det är ur denna synpunkt vi med uppriktig glädje skola helsa konferensens sammanträde, önskande att ej mera några hinder må resa sig emot densamma. Den franska parisertidningen Patrie yttrar om konferensen: Den romerska frågan är ingenting annat än ett mellankommande fall i den stora kampen mellan myndighetsprincipen och den revolutionära principen. Frankrike tager den romerska frågan till anledning att stärka den förra, medan det ånyo proklamerar den senares svaghet. I franska utrikesministeriet är man redan sysselsatt med utarbetandet af ett konferensprogram, hvilket skall meddelas makterna. Från Frankrike meddelas, att befallning afgått pr telegraf till Civita Vecchia om dervarande franska divisionen Dumonts inskeppande. Moniteur offentliggör ett cirkulär från marquis de Moustier till Frankrikes diplomatiska ombud i utlandet (Europa och Förenta Staterna), hvari de underrättas om de beslut, som fattats å den internationala myntkonferensen, och uppmanas att pröfva och ansluta sig till dessa beslut. Mellan Frankrike och Österrike har redan ett slags förberedande öfverenskommelse ingåtts. Denna öfverenskommelse, som senare kommer att följas at en bestämd sådan, visar, att enighet råder i de flesta punkter mellan båda makterna. Prevost-Paradol har skrifvit en bitande inledning till grefve Kerartrys bok öfver Maximilians början och slut, i hvilken han går det personliga regimentet skarpt på lifvet. Den gamle general Rollin ligger illa sjuk. Ännu en ur kejsarens krots! I England har bebådats ett regeringsförslag om, att afrättningarne hädanelter skola vara hemliga i st. f. offentliga. ön Fenier-medelpunkt, öfverste Burke, bar häktats och ställts inför polisdomaren. I Dublin har återigen skjutits på ett par polisagenter; gerningsmannen undkom. — I det irländska grefskapet Longford har en protestantisk förpaktare påträffats mördad på landsvägen en morgon; man tror anledningen varit, att han aftonen förut uttalat sig temligen skarpt mot de dömda fenierna. Alla de tre afrättade hafva i biktfadrens händer efterlemnat skriftliga förklaringar. Larkin säger, att han hvarken haft någon pistol eller sten i handen vid tillfället. Gould förnekar bestämdt, att han befunnit sig på mordplatsen. Allen förnekar sig hafva skjutit på polisen. En irländsk tidning meddelar från Amerika, att dit anländt en 19-årig yngling, hvilken bekänner sig hafva skjutit den dödade polisagenten och förklarar, att Allen är allde