nen är det inre sambandet mellan menniskan och Gud; för densamma är det yttre bekännelsesättet af ingen vigt; derför skola alla menniskor bilda en stor och omfattande syrkonkrets. hvilken i upplyftande harmoni stammar Guds namn, några så, andra så, men utan någon ömsesidig förhäfvelse. Kortligen, reformationen vill göra kärnan till kärna och skal till skal ... de ha tyvärr alltför länge varit sammanblandade, ja, ända derhän att skalet betraktats som kärna och kärnan ofta förgätits. Denna förändring i tänkesättet har i det yttre äfvenledes verkat en förändring, i det att nu t. ex. den kristne och juden, lutheranen och katoliken ingalunda betrakta hvarandra såsom fiender, utan såsom bröder, såsom menniskor. En märklig illustration härtill är, att just i våra dagar en konferens är på väg att sammanträda, å hvilken äfven evangeliska makter skola sätta sig till doms öfver påtve-konungen och hans verldsliga väldes giltighet. Äfven vårt land skall i denna konterens del taga — och likväl ha vi en paragraf i vår riksdagsordning, som bjuder, att hvarje folkets representant å riksdagarne skall bekänna sig till kristen-protestantisk lära. Sverige vill således döma öfver påfve-konungens vara eller icke-vara, men ej tillåta en t. ex. svensk katolsk medborgare att inträda i landets lagstiftande församling, om han dertill valts af sina medborgares förtroende. Det ligger onekligen häri en anomali, såframt det icke är vår regerings mening, att landets ombud å konferensen skall rösta för bibehållandet af påfvekonungens verldsliga välde, hvilket återigen strider mot folkets hela tänkesätt och sinnelag. Vi antyda emellertid blott i förbigående detta, då vi, bekräftande att i våra dagar, i hvarje i upplysning och frihet framskridet samhälle, olika trosbekännare hafva lika rättigheter, uttala den önskan, att i vår nya riksdagsordning den bestämmelse må utgå, som föreskrifver, att en svensk medborgare skall, för att vara valbar till riksdagen, bekänna sig till kristen-protestantisk lära. Någon fara för den s. k. statsreligionen kan deraf icke uppstå. Ty det kristen-protestantiska trossättet skall alltid förblitva öfvervägande. Deremot skulle vårt land derigenom göra betydande vinst, i det att det lemnade fältet öppet för alla sina medborgare, utan någon trosskilnad, att vinnlägga sig om det allmänna och undanrodja en anledning till missnöje och orättvisa. Statens lagar böra väl ej befrämja hyckleriet och lögnen. De göra det, då de gifva ett visst trossätts bekännare förmåner och företrädesrättigheter, hvilka de vägra andra. Man vill dermed möjligen ernå det, att så många som möjligt qvarhällas vid statskyrkan — men hvad gör väl denna i sjelfva verket för en vinst, då hon genom jordiska lockelser qvarhåller menniskor, hvilka till tungan bekänna ett annat, än det deras hjertan bjuda? Kan statskyrkan endast på sådant sätt bevara sitt öfvervälde, är hennes tid förbi. Ty Gud dyrkas ej med åthäfvorna, utan i tankar och känslor. Huruvida dessa äro, i hvad de beröra Gud, de riktiga, deröfver kan endast Han sjelf döma, ingen menniska. Då derför mensklig lag vill medelbarligen häröfver döma, gör han sig skyldig till en förhäfvelse, som ej längre öfverensstämmer med vår tids anda. Må denna sanning stå klar för vårt lands maktegande, på det Sverige ej längre må vara ett bland de få länder i Europa, som kalla sig fria och äro det i nästan allt annat, men ej i det väsentligaste: trosbekännelsen, religionen! Val af gode män för tillsyn å de under Rådhusrätten härstädes lydande förmynderskap förrättades i går dervid till beklädande af nämnde befattningar utsågos följande: kon7 2 1 Vu — e. A. 3 . MS AA )d , sn