De båda besökande uppnådde slutligen den graf som de velat se. — Det är der, sade komedianten. De lutade sig fram och urskiljde mellan två marmormonumenter, prålande och oregelbundna, en stenhäll till hälften betäckt med stora örter som rundt omkring stodo lutade öfver densamma. Den var enkel och anspråkslös som den persons lif, åt hvilken den var helgad: ett litet kors stod inristadt öfver det blygsamma namnet: ANNETTE. Man såg att sedan stenen blifvit lagd ingen besökt grafven, ty blott lemningarne af en stor krans med svarta perlor lågo vå densamma. Narir och haus vän stodo uppräta framför denna sten, med ögonen fästade på detta namn och försjunkna i ett begrundando mera vältaligt än de mest bullersamma utgjutelser. Asperginos trodde sig böra bryta denna tystnad. — Ni ser, sade han till Nazir, att jag ej bedragit er; se der ligger den krans Elephantine lade på det kära barnets graf. — Elephantive! upprepade den unge mannen med afsky. Han fattade med darrande hand kransen och kastado den långt bort. — Ah! byad vill det säga ... utbrast komedianten. — Tyst! sade Nazir i befallande ton, jag vädjar till dig sjelf: en krans ditlagd af denn: hand, är ej det ett vanhelgande af grafven?