— Kan du föra mig till denna graf? — Ingenting är lättare; genast om ni vill. — Nej, jag har göromål i dag; men i morgon. — I morgon, må ske ... Apropos; nu förstår ni hvarföre jag var på denna bal, der jag visste att jag skulle träffa bojaren. Jag ville ha nöjet säga honom, nu då han synes trösta sig och glömma sin skyddsling och då han ej kan återtaga henne från kyrkogården, liksom han återtagit henne från Saint-Valiez och mig: Min bäste herre, den som ni begrafvit på Montmartre var ej komediantens dotter, hon var er egen. — Mazikofis dotter! npprepade Nazir i dof ton. — Der har ni nu berättelsen, slutade Asperginos, jag vet ej om den gagnat er till mycket. Tror ni att den lönade mödan, eller har ni förspillt era penningar förgäfves? Men ni har saunolikt era egna idter, och som ni lika litet är moskovitens vän, smickrade jag mig med att berättelsen ej gått in genom ert ena öra och ut genom det andra. V. Lejonporton. Aga-Nazir reste sig för att tillkännagifra för komedianten att hans audiens var slutad. Denue sökte förgäfves i hans marmordrag läsa hvilket intryck hans medde landen gjort. En känsla som Aspergiaos ej kunde ana blandade sig i perserns hat mot bojaren.