Frän Utlandet. Den italienska regeringen har djerft och öppet påpekat de svårigheter, som härflyta deraf, att påfvedömet i sig förenar både ett andligt och verldsligt välde. Kommer en kongress till stånd, kan man således taga för gifvet, att Italien skall å densamma till öfverläggning uppställa denna fråga, så att det skulle kunna bli en möjlighet, att i nådens år 1867 en kongress kommer att dekretera det verldsliga påfvedömets fall — hvilket skulle innebära en ny triumf för nationalitetsprincipens sak och bilda ett stort steg in på resormationens bana, genom att sålunda uteslutande hänvisa kyrkans tjenare på det andliga i deras sändning. Det är naturligt, att verlden skall med orolig spänning följa diplomatiens gång, för att erfara det slutliga resultatet, hvilket naturligtvis ej kan bli mer än ett, om det ock skall fördröjas. Den omständigheten, att franska trupperna måste bistå de påfliga mot garibaldisterna, hvilka senare annars blifva öfvermäktiga, ty det är nu bestyrkt att segern var oviss mellan garibaldisterna och de påfliga, bevisar dessutom att påfve-konungen icke var i stånd att med egna krafter försvara sig och således skulle nu varit detroniserad till sin verldsliga hälft, om fransmännen ej kommit i nödens stund.