ansedda ikallenska tianingen Öpemione!, ar att franska trupper deltagit med de påfliga i den senaste afhörande striden mot Garibaldi (vid Montana). Den skall ingalunda kunna bidraga till att bilägga oviljan hos italienarne mot det franska protektoratet. Det är nu visst, att en fransk brigad under general Dumont intågade i Rom d. 30 Okt., hvarför Times verkligen var väl underrättad. Såfort fransmännen inryckt, drogo de påtliga trupperna, som emellertid koncentrerats i Rom, ut ur den eviga staden, för att angripa Garibaldi. Fransmännen ha således möjliggjort den nationala rörelsens krossande äfven denna gång. Allt detta tillsammantaget skall vidga klyftan mellan Frankrike och Italien, samt göra detta senare till det förras hemliga fiende, färdig att när som helst ansluta sig till en Bismarck eller annan antagonist till Frankrike, om detta ej skyndsamt möjliggör en tillfredsställande lösning. Hvad skall sjeltva franska folket säga om, att det nu åter fått en ny expedition på halsen, hvilken kan fortfara till obestämd längd? Franske utrikesministeras depesch till franske gesandten i Florens d. 1 d:s lyder i sin helhet sålunda: Då konung Victor Emanuel i sin proklamation kraftigt förklarade, att alla borgare borde vörda de internationala förpligtelserna, då han förklarade sig redo aft undertrycka oordningen och häfda regeringens myndighet, ingaf han oss det hopp, stt den nya ministeren skulle, genom att gå med fasta steg framåt på den väg, som var densamma föreskrifven, vara i stånd att vidtaga kraftiga åtgärder, som afskräckte från alla revolutionära anslag samt åter bragte den moraliska och matericla ordningen att hvila på sin grundval. Om en sådan politik genomföres utan vacklande och utan obetänksamma eftergifter för de partiers lidelser, som man gjort sig till uppgift att bekämps, måste den ögonblickligen medföra ett lugnande af den fruktansvärda kris, som Italien i närvarande stund genomgår, åter drifva oss till att gentemot detsamma intaga en ställaiag, hvilken öfverensstämmer med våra inre känslor, och sålunda underlätta de båda regeringarnes ömsesidiga värf. Det är derför icke utan en smärtsam öfverraskning. som vi erfara den italienska regeringens beslut om att besätta enskilda punkter af det påfliga området. Vi vilja nu icke diskutera de skäl, med hvilka man söker motivera ett steg, som är till den grad stridande mot folkrätten; men det ligger för oss makt uppå att ofördröjligen uttala det intryck, som det af kabinettet i Florens fattade beslut gjort på våra känslor. Huru begränsad den italienska interventionen i den hel. stolens stater än må vara, huru fort den än må bringas till slut och huru hänsynsfullt man än vill söka att vid dess utförande gå till väga, kan dock den kejserliga regeringen, som alltid tadlat och at rådt densamma, icke i något afseende gifva den sitt bifall. Om den kongl. regeringen tror sig al oss kunna vänta blott ett stillatigande samtycke, så är det en illusion, hvilken vi utan betänkande måste skingra, och ni skall för densamma uttala, med hvilket lifligt och uppriktigt beklagande vi se den aflägsna gig från en hållning, som enl. vårt förmenande allena öfverensstämmer med Italiens intressen. Mottag etc. Frankrikes Moniteur för d. 2:dre d:s säger: Den italienska regeringen besvarar med nej alla de anmodanden, som göres hos 8 henne om, att hon skall erkänna utgången af omröstningarne å det påfliga området. Från Paris erfara vi, att O Donnell afligit. Leopold 0Donnell, grefve af Lucena, marskalk och s. d. ministerpresident af Spanien, var född 1808. IIan ingick tidigt vid armen och var redan vid det carlistiska krigets slut generallöjtnant samt öfverbefälhasvare öfver spanska armöens center. Den öfriga delen af hans lefnad tillhör spanska historien, och i nästan alla de partikrig samt ministerhvälfningar och uppror, som under de sista 20 å 30 åren hemsökt Spanien, har han deltagit, tills slutligen reaktionen tog öfverhand och ODonnell, länge drottningens vän, måste fly från sitt fädernesland. Såsom biltog har han nu utandats sin sista suck på främmande jord. Verldsutställningen i Paris synes ha varit en god affär för bolagsmännen. Åtminstone uppgifver en fransk tidning, att de derå haft en vinst af 9 millioner. I Paris har en demonstration af arbetare egt rum mot regeringens italienska politik. En annan demonstration har egt rum vid Cavaignacs graf, kring hvilken häromdagen ett antal personer samlade sig under rop aft: Lefve Frankrikes ärligaste man! Polisen grep in, och omkring 30 personer blefvo arresterade, bland dem flera journalister. Exdrottningen af Neapel har plötsligt lemnat Rom och tagit i anspråk baronessan Rothschilds gästvänskap på slottet Prangins vid Geneversjön. Den grekiske patriarken i Konstantinopel har vägrat emottaga det uppdrag, som Porten erbjudit honom om att söka bilägga den retade stämningen på Kreta. Under d. 31 Okt. har storviziren Ali Pascha på Kreta utfärdat en proklamation till öns befolkning, i hvilken det bl. a. heter: I dag går vapenstilleständet till ända, ögonblicket är inne, då man måste energiskt skrida till öns lugnande och till omorganisering af dess förvaltning i förening med deputerade från befolkningen. Följande mått och steg skola ofördröjligen tagas: Trupperna skola skydda de frodliga innevånarne, domstolarne skola träda i verksamhet, de lokala myndigheterna skola draga omsorg om befolkningens trängande behof. Hvarie främmande frivillig. under hvilka för