ste Hviid med sin samilj. Det är af öfveri stens fru jag har följande berättelse, hvilken i jag återgifver med noggrann trohet. i Bernadotte var ej afhållen af de spanska soldaterna, och mången ohygglig ljungande blick följde honom, då han om aftonen d. 29 i gick längs deras leder. Ett sakta mummel ljöd och man förnam enskilda högljudda yttranden af misshag, men de blefvo genast dämpade, och några vidare oordningar skedde icke. Öfverstinnan Hviid stod i ett af slottsfönstren och betraktade noga det hela. Hon blef vittne till mången hånfull blick, månget hemligt tecken, hvilket, sammanstäldt med de i rykten eom voro gärgse, ingaf henne stor ängslan. Hon talade med sin man derom, men de insågo att de ingenting kunde göra, ty saken var dertill för oviss. Kl. halt 5 om morgonen vaknar hon vid anblicken af ett eldregn, som faller ned öfver fönstret. Förfårad springer hon upp, väcker sin familj och skyndar derpå till den ilygel, der prinsen sos. Alla de rykten hon hört, alla de elaka häntydningar som fällts, antogo alltmera bestämd gestalt. I otrolig hast flög hon genom de många salarne och gångarne, under det lågorna slogo ut genom de öfversta loftsfönstren och det tycktes som porten var inhöljd i rök och lågor. Hon kom fram till prinsens förmak. Vakten vid dörren var borta, men vid den dörr, som förde till prinsens sängkammare, stodo några spanska officerare. Starkt upprörd ropade hon: Väck hans höghet — elden har gripit våldsamt omkring sig och rasar just öfver denna flygel. Man befallde henne tiga. Hon upprepade itrigt, högt sin maning. Då hotade man henne med hårda ord. Oförsagd tränger hon sig fram och vill sjelf störta in till prinsen, men officerarne höllo sabeln för bröstet på henne och sade på franska: ÅIcke från stället, min fru, prinsen sofver och får icke väckas! Hon stod som tillintetgjord, plötslig visshet grep hennes själ: det var således sannt, hvad man hade hviskat, neml. att prinsen skulle rödjas ur vägen — han fick ej väckas. Det sjöd och brakade i de öfra våningarne, faran kom allt närmare, allt hopp om räddning syntes omöjligt. Då fick hon med ens en ny ide — utan att säga ett ord, vände hon sig om och sprang sin väg, fullt öfvertygad om, att prinsens lif berodde af hennes snabbhet och sjalsnärvaro. Hon kände en annan hemlig gång till hans rum, men afståndet var stort. Med god kännedom om alla kryphål, vindeltrappor och krökningar i detta gamla slott ilade hon djerft vidare. Slutligen stannade hon vid en stor tafla i ett mindre kabinett. Denna väg stötte omedelbart intill prinsens sängkammare. Hon dröjde ett ögonblick villrädig och ängslig. Huru skulle hon kunna väcka honom, utan att någon hörde det? Tänk, om man redan var derinne. Försigtigt tryckte hon på en hemlig ijeder — taflan sprang fram och genom denna öppna tapetdörr såg hon sig spejande omkring åt alla håll. Der fanns ingen — utom prinsen, som låg lugnt i sin säng och sof. Ilär var ej en minut att förspilla. Ljud löst närmade hon sig sängen: det gällde nu att kunna ingifva honom föreställning om den dubbla faran, utan att genom något ljud, något utbrott förråda sig för de utanför lyssnande offlcerarne. Hon fruktade, att de då skulle störta in och mörda honom. Hon väckte honom försigtigt och underrättade honom dels med tecken, dels med ord om den fara, som omgaf honom. Ers Höghet måsto följa mig, hviskade hon sakta, men bestämdt, och det genast. Derpå tog hon tvenne massiva silfverstakar från hans skrifbord och väntade i det tillstötande kabinettet. Kort efter kom prinsen, iklädd några nödvändiga klädespersedlar och med en pelsfordrad sammetskappa kastad öfver axlarne. De skyndade så tort som möjligt framåt, under det röken var på sina ställen nästan ogenomtränglig och lågorna slichade deras kläder. Hon förde honom säkert vidare; och kort efter det de lyckligt uppnått den del af slottet, som icke var så blottställd, störtade prinsens flygel in med ett väldigt dån. Ytterligare några minuters sömn, 1 oftållat tao hvar anh an cin nvaka