— Min herre, sade det ondas upphofsman, hotellet är obebodt, bry er icke om elden; rädda den delen som är orörd, den andra är förlorad, är det icke er åsigt? Då det är ohebodt, sade officeren, så har ni rätt; låt oss afstänga elden. Man började då att gripa till verket i öfverensstäm melse med donna äsigt. Men plötsligen genljöd midt i lågorna, biand de sprakande bjelkarne och bullret af murarne som störtade in, ett förfärligt skri. En qvinna med ett barn på armarne syntes på terassen, som bildade taket af denna delen af paviljongen. Hon hade hunnit ända dit, förföljd från rum till rum af elden. Och nn omgaf henne elden på alla sidor, härjande väggarne, som ännu motstodo dess långa och förtärande lågor. Ett skri af ångest och förfäran besvarade från alla sidor den unga modrens. Men det var ett skri af förtviflan och vanmakt, ty räddning och hjelp syntes omöjliga. Saint-Valiez, stående utanför sitt eget hotell, betraktade detta skådespel; ingen tänkte på det besynnerliga i denna hans overksamhet; man tillskref den öfverraskningen och hans utseende berättigade denna förmodan; han var askgrå och tillintetgjord. Emellertid föll en tung hand på hans axel och en skarp och skärande röst utropade i hans öra: — Mordbrännare! IIan behöfde icke vända sig om för att igenkänna hvem denna hand och denna röst tillhörde. Hela hans varelse darrade vid denna vidröring. — Leonard! mumlade han inom de sammanbitna tän