— påfven deremot är endast upptagen med undertryckningsmedel; han upprättar regimenten, undervisar menniskor i den stora konsten att strypa sina bröder, han utkräfver pålagor under alla former, för att köpa sablar och svärd, gevär och kanoner, och drager icke i betänkande att inom det kristna Europa frammana förbittrade krig, för att kunna upprätthålla en verldslig myndighet, som är honom förbjuden af Jesus Christus sjelf. Representanten för fridens och kärlekens Gud har gjort sig till krigare, han för ordet vid slagtandet i massa, han lägger ut bakhåll för sina fiender, han belägrar städer. Och om han icke slåss i egen hög person, så gör ban det i de generalers, öfverstars och kapteners person, hvilka af honom hafva sin makt. Hvilken menniska med sundt förstånd, hvilken i religionens angelägenheter bevandrad kristen ser icke den afgrund, som öppnar sig mellan detta till tänderna beväpnade påfvedöme och herden enligt Jesu mening? Hela verlden skall snart med enstämmighet fordra, att vikarien skall bortkasta den jordiskt konungsliga spiran och i en ny encyclica erkänna: milt rike är ej af denna verlden. Vill han ej gå in derpå, utan allt till trots ropa sitt non possumus — nåväl, då skall man tvinga honom dertill på ett eller annat sätt. Det kan ej gerna gå annorlunda, ty en menniska är en menniska, en menniska kan icke känna Guds rådslag, antingen hon är prest eller icke; om hon likväl tillmäter sig knnna det, då begår hon ett vanvettiigt streck, som hämnar sig sjelf inför vår tids anda. Om några makter skulle vilja förena sig, för att upprätthålla detta sjunkande påfvedöme, skulle de derför bryta med tidsanden och sjelfva komma att i våldsamma splittringar erfara följderna deraf. Detta måste vara så allmänt klart och tydligt, att vi ej kunna tro parisertidningen Temps vara väl underrättad, då den säger, att de katolska makterna Frankrike, Spanien, Österrike, Portugal, Belgien, Baiern kommit öfverens om, eller äro på väg dertill, att i visst fall gemensamt besätta Rom. Emot en sådan tanke skall Italien naturligtvis på det bestämdaste uppresa sig, såframt denna öfverenskommelse skulle afse något annat, än påfvedömets andliga ställning. Italiens regering skall hädanefter betrakta den verldsliga sidan af den romerska frågan såsom en uteslutande inre italiensk angelägenhet. Om hon det oaktadt vill gemensamt med Frankrike ordna densamma så kommer det sig deraf, att hon håller sig till Septemberkonventionen, hvilken är afslutad mellan Frankrike och Italien allena samt just alser att förekomma andra makters inblandning. General Lamarmora har anländt till Paris i ett diplomatiskt uppdrag, hvilket också, i öfverensstämmelse med denna uppfattning, af Patrie, anses vara, att redogöra för skälen, hvarför Italien begär att samverka med Frankrike i Kyrkostaten, hvilken begäran italienska regeringen förut framställt. Då enligt Italiens tolkning af förut nämnda konvention, Italien delar med Frankrike förpligtelsen att bevara påfvens besittningar, har ock konung Victor Emanuel i går förmidddag gifvit befallning om, att de kongl. trupperna skola inrycka öfver gränsen och besätta Civita Castellana, Orte Aquapendente och Frosinone. De kongl. trupperna besätta således samma platser som dem friskarorna förut innehaft. Enligt sista underrättelsen frän Kyrkostaten, stod Garibaldi i Tisdahs med 22 bataljoner i närheten af Rom och hade i förgår sitt högqvarter i Osa, ungefär en fjerdedels svensk mil från Rom. Det uppgafs häromdagen, att en del af besättningen i Rom lemnat den eviga staden, för att möta Garibaldi. Eftersom ingen ny strid på detta håll omtalas, är det sannolikt att häraf blifvit ingenting och att besättningen står qvar inom de romerska förskansningarne. Om de påfliga trupperna ej kunna hålla sig mot Garibaldisterna, komma de franska trupperna att genast afgå med jernväg från Civita Vecchia till Rom, under det de kongl. italienska trupperna rycka fram i de frivilligas rygg och öfverväldiga dessa, för att förhindra en strid emellan franska trupperna och italienarne, hvilken kunde bli af de betänkligaste följder. Alla vägar bära till Rom, och den gamla lösningen står således qvar: fransmännen besätta Rom, italienska trupperna de öfriga delarne af det påfliga området. Men Garibaldi är ej den man, som godJI:A mår co UHans äg maste unmfvllas.