— Det är mycket olyckligt, min kära fru, sade han, men det finns blott detta medel att rädda er. Jag går tillbaka hem till mig: jag skall skicka hem er man till er; om han icke är komplett vansinnig, skall han lemna er denna bok, och jag skall kunna tysta ner affären. Förlora blott icke tiden, jag vill förbereda er, att om jag icke har den före klockan åtta i morgon bittida äro anklagelsen och bevisen hvarpå den stöder sig inlemnade vid domstolen före klockan tio. Rätta er derefter. Det blef hans afsked. Vi känna fru Tournaire, hennes blandade natur och dåliga uppfostran. Hon utgjöt sig i bittra monologer öfver sin man, och när han anlände hejdade hon sig icke ens inför Isabelle, som kommit tillbaka och som, redan egande aning om olycka och lidande, närmade sig sin far. Tournaire, öfverhöljd af förebråelser och hotelser, böjde hufvudet utan att svara. Men som vanligt var till och med hans tystnad en ny förevändning till ytterligare beskyllningar. — Mamma, sade den lilla flickan, se då huru olycklig pappa ser ut, banna honom icke. — Men så kan han svara då! — Och hvad vill du att jag skall svara, min stackars Denise? sade han nedslagen och utan bitterhet. Tror du verkligen att jag är skyldig till de brott hvarför man anklagar mig? — Hvad vet jag, svarade hon rörd öfver hans ton, efter som man anklagar dig, efter hr Cambrai säger sig ha bevis.