—pp—;—ii— — ligt tal, deri uttryckande societens tacksamhetsskuld till alla dem som bidragit med gäfvor till flaggans anskaffande. Härefter framträdde sekreteraren ånyo och uppläste af en ung, härstädes bosatt och nyligen från Sverige anländ landsman författade verser. Nu ordnade sig hela församlingen i led, musiken spelade upp Björneborgsmarschen och med flaggan i spetsen tågade sällskapet årm i arm några hvarf omkring salen. Härmed var den egentliga sestligheten slutad och sällskapet började åter dansen. Sedan denna under allmän munterhet fortgått en stund intogs dinner, hvarefter dansen åter fortsattes till framemot midnatt, då sällskapet började bryta upp och begifva sig på hemvägen, alla öfverensståammande i att festen varit både treflig och lyckad. Deltagarnes antal i densamma var inemot 400. Beklagligt nog måste jag äfven i dag omtala ett beteende af den vid vår lutherska kyrka tjenstgörande komminister Karlen ifrån Göteborgs stift. Det är denna gång fråga om en tilldragelse af det mest sorgliga och skandalösa slag, en händelse, som mun svårligen kunnat vänta sig i en kyrka och alldraminst tillställd af en Guds ords tjenare under allmän gudstjenst. Förhållandet var nemligen följande: Forliden Söndag, d. 6 d:s, före gudstjentens början lemnade K. till kyrkans klockare en kungörelse, innehållande att gudstjensterna i Gustaf Adolfs kyrka hädanefter skulle börja kl. 9 på morgonen i stället för kl. half 11 (den vanliga tiden i hela Amerika) emedan K. skulle bålla predikan i en annan svensk kyrka härstädes hvarje Söndag kl. 2 e. m. Klockaren uppspikade enligt K:s begäran kungörelsen i kyrkans förstuga. Då en af kyrkorädets medlemmar straxt derefter anlände till kyrkan blef han naturligtvis högst förvånad öfver denna kungörelse, hvarom kyrkorådet ej hade den minsta aning, hvarföre han begaf sig till expeditionsrummet, der K. befann sig och sade till honom i höfliga ordalag, att det icke kinge an att utfärda en sådan kungörelse innan kyrkorådet och församlingen beslutat någon ändring i detta hänseende. Han bad derföre K. tillsäga om plakatets borttagande, men denne reste sig då mycket vred och utfor emot honom i de mest ohyfsade ordalag, sägande bl. a., att kyrkorådet borde skämmas, för att lägga sig i sådana saker, som endast tillkommer predikanten att bestämma etc. Under tiden anlände flera medlemmar at kyrkorådet och resultatet blef att kungörelsen borttogs, hvarefter gudstjensten började och fortgick i vanlig ordning till dess K. nedstigit ifrån predikstolen, då han högt tillsade organisten att icke börja spela ännu, emedan han hade något att säga församlingen. Han steg derefter fram i gången midt i kyrkan och började med hög röst och vredgade åtbörder att omtala för församlingen att han beslutat att gudstjensten efter denna dag skulle hållas i Gustaf Adolfs kyrka kl. 9 f. m. och uti S:t Georgs kyrka (till hvilken han skarpt uppmanade de närvarande att komma), der han skulle predika hvarje Söndag kl. 2, samt att han beslutat, att expeditionen för Gustaf Adolfs kyrka hädanefter skulle vara i S:t Georges, till hvilken vår kyrkag ledamöter skulle gå om de hade något att anmäla eller tala vid pastor, och tillade han slutligen: det tillkommer ensamt oss prestorskap att besluta bärutinnan, tillsdess denna församling kan aflöna sin själarjörjare. Efter detta upprörande beteende begaf K. sig med armarne upplyftade åter bort emot altaret, under det alla närvarande voro slagna med häpnad. En af kyrkorådets ledamöter reste sig slutligen och anhöll att få säga det dessa förändringar icke kunde få ske utan kyrkorådets och församlingens medgifvande, men K. sträckte åter armarne emot höjden och skrek eller rättare vrålade till organisten: apelak, hvilket icke genast börsammades, hvarpå han, alltjemt med armarne utsträckta framför sig, rusade ned från altaret nedåt gängen i kyrkan, skrikande af alla krafter till den af kyrkorådet, som önskat få säga några ord: jag tar församlingen till vittne art ni afbrutit gudstjensten och lemnade sålunda kyrkan utan att afsluta gudsatjensten. — Nu frågas billigtvis hvem det var som vid detta tillfälle störde och afbröt gudstjensten? Hvem annat än den oförsynte själasörjare som på detta sätt uppträder i Guds hus. Huru mycken sanning som låg i hans simpla och lägtänkta insinuation att församlingen icke lönar sin prest kan man finna, då man erfar att han af kyrkans kassör, Tisdagen förut, erhållit ett förskott af icke mindre än 206 dollars, på grund deraf att han sade sig vara alldeles utblottad och derjemte uppdukade en röfvarehistoria om att han blifvit bestulen på alla sina kläder, m. m. Vid samma tillfälle erhöll han dessutom af kassören löfte att tills dess lönesubskriptionen influtit månadtligen få uppbära 60 dollars. Med anledning af detta och föregående uppträden kommer troligen kyrkorådet att nästa Söndag besluta det kyrkan hålles stängd någon tid, tills dess en annan prestman kan anskaffa, heldre än att låta den vanhelgas genom pastor Karlns vidare uppträdande derstädes. Jag är öfvertygad om att i Sverige finnas många aktningsvärda och goda predikanter, hvilka skulle vara mycket tacksamma för att få emottaga Gustaf Adolfs svenska lutherska församling härstädes när lönen innan kort blir bestämd till 1,200 dollars om året. Man kan vara förvissad om att vi här med välvilja och sann broderlighet skulle emotta a en värdig och menniskoälskande själasörjare ifrån värt gamla fädernesland, ty vi älska vårt svenska tempel här och vörda en rättskaffens och aktningsvärd lära re, men vilja icke tåla orättvisa beskyllningar, eller se vårt tempel ohelgas af en ovärdig prestman. Gustaf Adolfs församlinas kyrkoråd har nu afsäudt klagomål öfver K:s beteende, till presidenten öfver Augustana Synoden i Western, hvilken för obestämd