oerhorda hJjelpkallor. Den andre med blott 4 å 5,000, en handfull folk och utan egentliga materiela hjelpkällor. Den ene renegat, den andre trofast mot den ide, åt hvilken hans hela lif varit egnadt. Det tyckes som om Garibaldi här borde draga det kortaste strået. Han kan stupa för sin id6. Men derpå vinner hans motståndare föga. I Garibaldis blod skall det verldsliga påfvedömet drunkna. Intressant är emellertid situationen, och historiens blifvande upptecknaro skola särskildt dröja vid denna tidsafdelning såsom en of de märkligaste. Genom Rapoleons hållning skall det bli af stor betydelse, huru händelserna komma att utveckla sig i afseende på hvem som behåller herraväldet i Italien. Blir hela Italien garibaldistiskt, skall Frankrike d. v. s. kejsar Napoleon vända sina vapen mot hela Italien. En dylik omhvälsning kan ske på två sätt. Italienarne kunna antingen proklamera Republiken, eller också kunna de starkt och enstämmigt taga parti för Garibaldi, så att konungen och regeringen ryckas med. Det förra är ännu icke antagligt. Men om deremot konungen ser hela sitt folk stå på ena sidan och Frankrike på den andra, är det helt naturligt, att han icke skall betänka sig ett enda ögonblick. Hittills har dock konung Victor Emanuel ej visat sig hugad att gifva efter för den garibaldiska rörelsen. I en proklamation har han uttalat sitt starka ogillande af Garibaldis expedition till Rom och förklarat att han vill, det Italien och Frankrike skola gemensamt lösa romerska frågan. Det är bekant, att Garibaldi opererar i Kyrkostaten med en större styrka, somliga uppge 4,000 andra 12,000 man. Frankrike ditsänder endast 10,000 man, hvilka derjemte skola tillsvidare stanna i Civita Vecchia, Man vill derföre tro, att Frankrike icke på förhand beslutit att angripa och afväpna friskarorna, utan att detta värf skulle öfverlåtas till de italienska trupperna. Bekräftar sig denna uppfattning, skulle sakerna ha återvändt till den punkt, på hvilken de stodo, då det ännu var oafgjordt, om de påfliga trupperna kunde drifva friskarorna ölver gränsen, och i så fall förestår gemensam intervention. Detta återigen beror af, hvilken framgång Garibaldi åtröner i sitt försök mot Rom och huruvida han hinner komma de planer i förväg, som möjligen äro under uppgörelse mellan Napoleon och Victor Emanuel. Garibaldis organ Riforma offentliggör under d. 23 d:s följande proklamation: Florens d. 22 Oktober. Italienare! Rom är insurgeradt; våra bröder strida, för att till Italien återgifva den hufvudstad, som den reaktionära sammansvärjningen förnekar det. Skola vi kunna öfvergifva dem? Nej. I trots af hotelserna från främmande regeringar, som kränka vår tappra armå och föreskrifva landet att fegt afstä från sin rätt, ingen tvekan! Den i sekler afvaktade timman har slagit! Till Rom! Till Rom! Detta bör vara vårt rop, vår lösen! Centralkomiteen: Pallavicino, F. Crispi, E Cairoli, L. La Porta, A. Oliva, F. de Boni, L. Miccli. Garibaldi har ock utfärdat en ny proklamation, så lydande: D. 22 Oktober 1867. Italienare! I Rom uppkasta våra bröder barrikader, och sedan i går afton strida de mot det päfliga tyranniets sbirrer. Italien väntar af oss, att hvar och en skall göra sin pligt. G. Garibaldi. D. 22 d:s lästes äfven öfverallt på murarne i Florens: Italienare! Sedan i går afton slåss man i Rom. Kl, 11 i dag på förmiddagen samling på Signoriaplatsen. De italienska patrioterna. I trots af ett stridt regn besvarades denna uppmaning al ett temligen stort antal personer. En trupp samlades kring en trefärgad fana midt på platsen; det var manifestationens kärna. Precist kl. 11 ropade man: Lefve hufvudstaden Rom! Ned med det främmande inflytandet! Lefve Garibaldi på Capitolium! Derpå satte sig hopen i marsch med fanan i spetsen och begat sig till palatset Riccardi, der konseljpresidenten (Ratazzi) bodde. En deputation begaf sig till honom, för att aflemna en adress, i hvilken Rom begärdes till hufvudstad. Ratazzis svar löd sväfvande, hvarför hopen mottog det kallt, men utan oreda. Man begaf sig derefter till torget Santa-Maria Novella och stannade utanför det hus, som bär n:o 21, hvarest general Garibaldi, som således verkligen befunnit sig i Florens, logerade. Generalen visade sig några ögonblick derefter på balkongen. Alla aftäckte sina hufvuden och torget genljöd af hurraoch lefverop. Garibaldi uppmanade folket att betäcka sig och detta återigen uppmanade äfven honom i sin ordning dertill; hvarefter generalen höll ett tal, för hvilket vi i går redogjorde under benämning proklamation. Starka bifallsrop besvarade talet, hvarefter generalen drog sig tillbaka och hopen skingrade sig, utan att någon oreda timade. AA Al IA ANNAN mama nan ÅF