lika goda, när man har mod i bröstet. Låt se, förklara er! Hvad har händt? Det är väl återigen Goulards fel. — Blixt och dunder! ... började denne. — Det skulle blifva för långt, afbröt Marjoux; ett ord så godt som tio, baracken är försvarad; hunden, som man trodde sig befriad ifrån var ursinnig; fråga Firmin. — Han har sönderslitit mig, svarade denne. — Goulard har ramlat ut genom fönstret, jag vet hvarken huru eller hvarföre. — Jag vet det jag! ... mumlade banditen halfhögt. — Perizel har erhållit tvenne skott, ett i ansigtet och ett i underlifvet, se sjelf huru han ser ut. — Hvad vill ni att jag skall göra vid det, edra hundsvottur, edra fördömda bofvar! ... skrek baronen i sin förbittring. — Ni skall lägga honom derinne, för tusan. — I min vagn, den der banditen. — Ja, för att icke lägga honom här vid dikeskanten ... — Det är precis hvad jag ämnar göra, sade baronen, beredande sig att stiga upp ensam. — En minut, min gode hr Joseph Pommier, sade Blairzot, hejdande honom; det är möjligt, att det på samhällets höjder går till sålunda men hos oss är det annorlunda. Ni skall återföra den sårade till hans källare ... i ert eget intresse. — I mitt intresse? — Uppenbarligen, ty om han vaknade upp här, och om han misstänkte er godhet mot honom så vore han i