sarligt; dessa fördömda pistolskott borde hafva satt folk, kanhända till och med någon vakt i rörelse. Sjelfva hans dröjande i denna allägsna vrå kunde komprometfera honom om man upptäckte honom. Ändtligen till afbrott i denna förlägenhet apptäckte han på vägen, som ledde från den inhägnade boningen vid Coudriers, en tät grupp som skiljde sig från mörkret och tyst närmade sig. Han gick genast tillbaka till åkdonet, öppnalle dörrarne för att der utan dröjsmål emottaga den börda, som dessa min buro och och som gjorde deras steg tyngre. En sakta hvissling af Marjoux, som framkom till platsen, gaf honom tillkänna att det mycket riktigt var hans folk. Han svarade sCå ett eget sätt och gick emot dem. — Nå vil! frågade han, hafva vi den sköna? — Hvad för slag? den sköna? mumlade Rosenknoppen. — Jo pytt vackert ... sade Blairzot. — Kuggade på alla håll, tillade Vincent. — Huru! det som ni bär der? ... — Det som vi bära der, patron, är vår skohandlare. — Perizel! ... — Med hull och hår men i ett fördömdt tillstånd, den stackars gossen. — Det är omöjligt! — Men det är likvisst på det sättet, patron. — Ingenting är omöjligt natten till den 18 December, tillade Rosenknoppen med sin råa och vresiga stämma. — Uvad pratar du om der, krcatur! Alla uätter äro