lätteratur-fversigt. Bellman och Fredmans Epistlar. En studie af Gustaf Ljunggren. Lund, Fr. Berling. Det är med beklagande vi anmärka, att utrymmet i vårt blad ej tillåter en mera utförlig anmälan af denna bok, hvilken bör erhålla en spridning så allmän, som kärleken till den skald är det, af hvars verksamhet den är en analys och kommentarie. Med det för författaren egendomligt behagfulla i föredraget eller stilen — här nogsamt bekant sedan prof. Ljunggrens prisade föreläsningar — har han här förenat djup pietet och synbar tillgifvenhet för ämnet, hvilka skänka någonting synnerligt värmande åt hela denna studie. Derjemte eger densamma allt det tilldragande, som ligger deri, att öfverallt framblickar en högt bildad ande, hvilken uppnått klarhet med sig sjelf, hvad angår det ämne han här gjort sig till uppgift att behandla. Hela framställningen har härigenom fått en, så att säga, plastisk renhet såväl till form som innehåll, under det att de bellmanska figurerna stå som humorns, oaktadt skrattet och glädtigheten, i grunden tragiska representanter i en belysning, hvilken gifver den rätta dagern åt deras bedömande. Det är på dessa grunder vi med glädje helsa detta arbetes utgitvande, hvilket vi för egen del med alltjemt stigande intresse genomläst, derunder lärande mycket och mest det att ännu högre än förut skatta den skald, som sjöng så, att ingen tid kan söfva hans toner. Förf. behandlar först trågan om humorn och det svenska folklynnet, i hvilket senare den förra enligt hans förmenande (hvilket han äfven fullständigare ådagalagt i sitt sakrika verk om det svenska dramat) utgör ett framstående drag. Derpå redogör han för humorn i folkpoesien, för att sedan öfvergå till en med talang utförd framställning af Bellman och Fredmans Epistlar, till sist närmare uttydande dessa i en följd af kommentarier. Taflor ur Göteborgslifvet af Sylvia. I. Stockholm, Oscar L. Lamm. Hr Aug. Blanche har inledt dessa taflor med ett enkelt och välvilligt förord, hvilket han rent ut förklarar vara obehöfligt. Det är sannt, ty Sylvia rekommenderar sig nog sjelf. Det ligger i hennes teckningar visserligen ej litet efterklang, men hon är dock aldrig slafviskt ofterhärmande. Och en förtjenst uti dem är den friskhet och raskhet, hvarmed händelser och karakterer skildras, samt den godmodiga anda, som hvilar öfver dem, äfven der ironien och satiren begagnas. Taflornas äro, vi säga desto bättre, af rent mensklig allmänlighet och förete ingenting för vårt förstadslif mera utprägladt egendomligt. Figurerna kunna återfinnas hvar som helst. Häri skiljer förf. sig högligen från sin sjelfvalda förebild Blanche, hvars gestalter i berättelsen oftast äro fullt utpräglade Stockholmstyper eller rent afhistoriska personligheter. Det oaktadt hafva dessa berättelser här på platsen vunnit en ganska stor läsekrets, hvilken helt säkert ej skall minskas, då förs. i andra delen kommer att teckna sjelfva stadens eller Göteborgs high life. Dagsländor. Poetiska utkast och noveller af Mattis. Stockholm, Alb. Bonnier. Det är otvifvelaktigt en ung författarinna, med hvilken läsaren i denna pseudonym gör bekantskap, och, hvad mera är, en gryende talang som lofvar ej föga för framtiden i den berättande novellen, under det att deremot hennes lyrik ännu icke företer ens brodden till någon originalitet. De poetiska utkasten äro i sjelfva verket för mycket utkast, för att icke hafva väl behöft utarbetning och afrundning. Försis portfölj har något för tidigt öppnats för dessa den bundna formens dagsländor. I den berättande diktarten, i novellen, presterar hon deremot saker, hvilka förråda, att förf. ej föga sett sig om på studiernas område. IIennes håg för didaktiska reflexioner, ett slags tänkespråk, låter henne visserligen ofta skrida öfver den föresatta gränsen för den formella behandlingen, hvilken derigenom förlorar i enhet och harmoni, men detta anlag för kringsvärmande skall dock, hoppas vi, efter hand med en kraftig vilja besegras och anden hålla sig till den enhet i arbetet, hvars verkning är det rätta konststycket. Dessa reflexioner äro i och för sig stondom snillrika tankekorn, hvilka förråda, att förf. älskar att försänka sig i meditationer öfver menniskorna och tingen — och öfverallt förråder sig en fantasi, ur hvars källa vi ega rätt att vänta mer än en häg ring af det sköna, Arkitekturens IIistoria från äldsta till närvarande tid af Wilhelm Lubke. Ölversättning. Stockholm, L. J. Hierta. Utgitvaren af detta verk på vårt språk Yttrar i sin anmälan med full rätt: Måleri