Wiener-kommunalstyrelsens adress bryter, kort sagdt, icke allenast med teorien om, att de religiösa anlägenheterna icke angå lekmän, utan bestrider tillochmed presterskapets befogenhet att ordna dem uteslutande efter sitt behag. Vi behöfva väl icke påpeka, att det allmänna folkmedvetandet i vårt land börjat mer och mer närma sig denna uppfattning, der det icke förqväfts af en det andliga lifvet till slut dödande schartauanism eller sariseisk pictism. I Österrike står, såsom sagdt, Beust på reformsträfvandenas sida, der han motarbetas af adel och presterskap. Dessa söka undergrätva hans anseende hos kejsaren. Det tyckes likväl icke ha lyckats, att döma af ett bref från Wien af d. 11 d:s, hvari omtalas, att kejsaren genast efter sin återkomst från Tschl haft en lång konferens med Beust, som begaf sig direkte från slottet till dep.kammaren och dervid yttrade till en af sina vänner: Vi skola revidera konkordatet med Rom, om det låter sig göra, men utan Rom, ja, tillochmed emot Rom, om så skulle behötvas. Men det är ej blott i Österrike, som denna kamp emot kyrkan söros. Den ständar i närvarande stund öfver hela Sydtyskland, hvilket tyckes vilja med bestämdhet frigöra sig ifrån påtvedömets och presterskapets alltför närgångna inflytande. I Baiern är det fråga om en ny skollag, hvilken skall befria skolan från beroendet af kyrkan, och biskoparno framträda naturligtvis älven här med det gamla påståendet om, att ett dylikt verldsligt skolväsen icke kan vara annat än fientligt mot kyrkan, hvilken i deras ögon är alldeles detsamma som religionen. — I Baden har regeringen utfärdat en förordning, i hvilken fordras vetenskaplig bildning och offentlig examen för de romersk-katolska såväl som för de protestantiska presterna; och detta har naturligtvis väckt biskoparnes stora missnöje och framkallat hotelser, under det att statsmakten å sin sida förklarar sig vilja genomföra sin assigt. Denna rörelse är i grunden densamma som den, hvilken i Italien bragt menniskorna i härnad emot hvarandra: den berör frågan om pålvens verldsliga välde. Den i Florens utkommande ministeriela tidningen ÅItaliedefinierar denna fråga och den ögonblickliga rörelsen uti en märklig artikel sålunda: -I Frankrike undanskymmer den romerska trågan i närvarande stund allting annat och upptager uteslutande sinnena. Man bör ej förundra sig derötver. Rom är mer än en stad, det är en institution och en princip. Det verlasliga väldets fall skall vara en stor revolution, icke allenast ur religiös synpunkt, utan äfven ur politisk. Med den verldsliga makten skall det politiska system falla, som består i Europa sedan mötet i Trient och sedan grundläggandet al de stora monarkier, som följde på feodalvåldet ... Det skulle kanske varit önskvärdt att uppskjuta lösningen af denna fråga. Ett stort antal förståndiga män i Italien önskade detta, och regeringens hållning har bevisat, att hon alls icke önskade åskynda händelsernas gång. Men man kan ej alltid hålla den allmänna meningen i tygeln. Man måste erkänna, att Rom är sedan sex år tillbaka ej blott det italienska folkets önskan, utan dess passion. Det drifves ditaf ett intresse, som är starkare, än alla beräkningar. Dess öfvertygelse är, att den nationala enheten först då skall verkligt ernås, när den trefärgade flaggan svajar på Capitolium, och att Italiens oberoende aldrig skall vara fullständigt, så lango det i Rom finnes en makt, som försvaras uf främmande makter. Men ett helt folks mening är en makt, som man icke kan efter behag tillbakavisa och hvilken öfverväger alla politiska kombinationer -Det skulle vara barnsligt att lättsinnigt behandla en sådan fråga; men att den är vigtig och svår, det är ej något skäl att icke Ap