— Det är en olycka, sade lugnat åhörarne, det kan hända hvem sow helst. — Nej icke på det sättet. Då jag kände hennes sista pust gå öfver mitt ansigte, och då jag såg vid stjernornas sken denna unga flicka fulla död, blekare än denna duk, och sedan barnet, som qvidde vid sidan ... Hör på, jag har åtskilliga afkylningar bland mina äfventyr, icke sannt? Nå väl! jag har aldrig behållit i minnet ett ansigte som detta ... Det har fill och med händt mig att jag drömt derom. — Ah! se der en som är stark ! hånade Perizel. Jag trodde dig vara karl, jag. — Försök icke falla i mina händer, brummade Goulard, du skall få se om jag är det. — Allt detta, invände Blairzot, hänger tillsammans med hvad vi sade här om dagen, att det finns menniskor, som hafva liksom ett öde, en förhexning. — Afgjordt är, återtog Perizel, att guldarbetaren mycket säkert har någon amulett. Under det de gjorde dessa reflexioner, mera vanliga än man förmodar det bland den klass de tillhörde, gläntade värden på dörren, stack in hufvudet utan att inträda och sade: — Se här är herrarnes vän, får jag servera kaninen nu? — Med nöje, och snarare två gånger än en, svarade Perizel. Vincent syntes på samma gång som pigan, hvilken var belastad med ett stort fat hvarpa stycken af en kanin