Litteratur-Osversigt. Samlede Skrifter af J. S. Velkaven. Försto Bind, med Forsatterens Portrait. Kjöbenhavn, Gyldendalske Boghandel. Vi tro oss glädja alla den nordiska litteraturens vänner, då vi nu gå att anmäla första bandet af den norske diktarens samlade skrifter. Welhaven är på samma gång framstående skald och betydande estetiker. Hans dikter utmärka sig genom detta jemnmått, detta harmoniska lugn, för hvilket han äfven i sin ungdom gjorde sig till förkämpe i den minnesvärda kampen mellan honom, humanismens banårsörare, och den isolerade norskhetens titan, den bolde Wergeland. I denna kamp fick Welhavens åskådDing sitt rätta innehåll och äfven sin form, hvilket ganska tydligt framgår af de i detta band innehållna stridsskrifter, der hans åskådning redan visar sig till sitt embryo. Welhaven, som är född i Bergen år 1807, inledde sin egentliga skriftställareverksamhet med en stridsskrift, kallad IIenrik Wergelands Digtekunst og Polemik, hvilken återfinnes i det nu utkomna första bandet af hans samlade skrifter och innehåller hans estetiska trosbekännelse, hvilken han sedan under hela sin lefnad blifvit trogen. Gentemot norsknorrmännen, hvilka i sitt fribetsrus ville afspärra sig från hela den öfriga verlden och återinföra Norges makt från Iledenold, uppträdde Welhaven och visade, att en dylik hållning ej var berättigad. Norges folk tillhör menskligheten, måste derför lefva med henne, om det icke vill sjunka tillbaka och se sin konst förvildad — detta var Welhavens sats gentemot Wergelands, som menade, att den norska konsten är sig sjelf nog, likasom det norska folket. Satiren låg närmast till hands, såsom medel att slå norsk-norrmännen med, hvilka genom sina exentriciteter äfven blottade många sidor. Welhaven begagnade också satiren och blef i denna en mästare, desto farligare som fiende, eftersom han städse behöll sin klarhet och sitt lugn, under det hans motståndare oupphörligt förifrade sig. År 1834 utgaf Welhaven sin märkliga polemiska dikt Norges Demring, en cykel af sonnetter, i hvilka diktaren på det skarpaste kritiserar ej blott det norsk-norska partiet, utan äfven förhållandena i allmänhet i hans fädernesland. Norges Demring?, hvilken dikt äfven här i landet på sin tid gjorde ett så stort uppseende, är jemväl intagen uti föreliggande band och kan läsaren af följande utryckta stroter sluta till denna diktarts väsen, hvilket i sanning förefaller oss mindre aflägset, än mången vill tro. Mot blotta förvärfsbegäret utbrister han i ädel värma: Men skal blot Jorden sprenge Isons Skranker, skal Moderbrystet ene slaa med Varme, mens Kulden lei er sig om Folkats Barme, og overskyer Sönneflokkens Tanker? Skal Aanden ej slaa ud med Vaarens Ranker og dele Soiren over Mörkets Harme? Har daa Naturens gaverige Arme kun Fisk og Jern os Slagtekveg og Planker? Mot den andliga slappheten sjunger han: Paa Landet sveder man af alle Porer og söger Udvei til de höie Skatter, til Pyot for Konen og en bylert Datter, naar Manden er af Bygdens Matadorer. I Staden Pöbel og Nobless sig morer, naar Pennekniv og Dögnkrönikers Latter har flikket sammen et par ny Rabatter til gammel Vanes slidte Rokkelorer. Naar stundom man en större Tummel sporer, har Himlen sendt os sterke Meteorer, som Kolera, en afbrendt By, med Mere; men efter Skrekken sig fra Barmen lister detestille Lxngsels Suk, naar Synet brister: Hvor her er flaut! — O, gid der snart kom flere! Mot sitt fäderneslands isolering uppstämmer han dessa förträffliga sonnetter: I sette Norge höit bland Jordens Riger; — men ak, hvad er dets Heder og dets Magt, naar de maa sikkres ved en Amme-Vagt som svage Börn og uersarne Piger? Og den Selvstendighed, hvortill man higer, — hvor grundes den, naar, grendselös sorsagt, man finder Landets Inderste for svagt til Stof, hvormed Kulturen os boriger? Man frygter, at de udenlandske Aander skal merko os med usenlandske Stempler, og slette ud vor norske Karakter. Men beri er hvad Gud og hver Mand ser — en Avgst, som naar i Drömme man sig vaander; Jeg vil belyse Sagen med Exempler: Her er en Have med diverse Planter, og mellem dem sig Biekuben hver, men Haren er den travle Flok for snerer. Den flyger ud til alle Vertens Kanter, til Egnens Roser, Liljer, Amaranter; og mens den stadigt mellem Blomster sverer, den henter Duggen, der i Kalken bever: Safirer og Rubiner og Demanter. Men naar det brune Nektarstof er vundet,