— Det är ni, min unga vän, utropade han. Åh, det är bra, ni har ihågkommit värt sednaste samtal och ni kommer för att besöka mig. — Tack för detta emottagande hr grefve, sade Leonard. Det säger mig att jag icke väntat för mycket af er godhet, och att ni skall höra på de allvarsamma saker, som jag har att säga er, och den begäran jag har att framställa till er. Allt är på förhand beviljadt, min unge vän. Se så, jag gör mig aldrig mödan att förställa mig. Nå väl! från första dagen jag säg och talade med er, har ni behagat mig. Leonard bugade sig med vördnadsfull ödmjukhet. — Ja, ni har behagat mig; först för er egen skull och sedan, jag vill icke smickra er, emedan ni liknar någon. — Liknar någon? upprepade den unge mannen hvars bleka hy färgades af en lindrig rodnad. — Ja, ni påminner mig om en af mina bästa vänner . ett ädelt hjerta, ... som blifvit förföljd af ödet ... Jag har först för sent fatt erfara de lidanden, som hans stolthet hiadrade honom att anförtro mig, ty i sanning, jag skulle hafva gifvit hälften af min förmögenhet för att återställa hans ... Ah! hvad ni liknar honom! Stackars Savarly! ... En tystnad uppstod, gubben fördjupade sig i sina minnen, och Leonard var för djupt rörd för att yttra ett ord. — Nå väl! återtog grefve de Larsigny med en suck,