rande sympati mellan tvenne hjertan, så skapade att förstå hvarandra! — Men, min herre, frågade Valentine, hvars läppar darrade af ovilja, har ni då kommit hit i den enkla afsigten att skymfa mig? — Nej, min fru, jag har orätt, jag kommer för en annan sak, och ni har endast er sjelf och närvaron af denna ... unga flicka att tacka, om jag gått ifrån min karakter. Ni har velat, att hon skulle stanna qvar och höra på, nå väl! jag skall tala i hennes närvaro. Som jag nyss yttrade mig, ni har brådtom, allt för brådtom utt framkalla en brytning, som skall atergifva er fria händer och fritt användande af er förmögenhet. — Jag upprepar, att jag är okunnig om hvad ni menar. — Jag tror emellertid, att jag talar tillräckligt tydligt. Hvad som ni behöfde var en förevänning för att hinna ert mål, som vältade allt det brottsliga på mig och framställde er som ett förtryckt och oskyldigt offer i verldens ögon. Nå väl! Ni har illa gjort edra beräkningar, ty ert rykte är i fara att gå under i denna storm, men det skulle lätt kunna hända, att det icke blir mitt. — Och för hvad vägar man anklaga mig. — 0! ingen vägar ännu höja sin röst, ty jag ensam eger nyckeln till er falskhet, jag ensam vet hittills namnet på er medbrottsling. — Min medbrottsling! ... Ah! ni är galen! — Er medbrottsling, upprepade han, läggande tonvigt på hvarje stafvelse, och om jag icke har dödat hvarken