så kort som möjligt: Det förefaller korrespondeuten egeudomligt, att ådct ser ut som skulle main vilja ha!ka ölver allt ordande om den misslyckade täflingen och i stället kasta sig öfver dem som härvidlag eudast tjenstgjort som medium, som blifvit duperade äfven de etc. Om täflingen har hvarenda referent skriftligen och hvarenda student muntligen sagt, att det för oss egentligen icke var någon täfling alls, enär alla öfriga täflande utom en eller ott par, blott voro dilettanter på konstens lägsta trappsteg, de hafva sagt det vara ett spektakel att sätta kända musici, kompositörer och baroner at hogtidligen döma öfver konstprodukter, som i vårt land blott skulle väcka åtlöje. Kallas detta att halka öfver någonting? Jag kallar det att med ett tag sopa bort hela historien till platt intet. Ty det var ingen täfling lör oss, det var ingenting. Da vi hade stått der i timmar och hört mera skällande och galande än sång och slutligen kommo Iram och funno oss vara de enda, som visste och kände hvad musik år och fingo tillfälle att låta samlingen höra huru musik låter, så var det icke underligt att vi kände ose lyftade af vår bänforelse öfver svenska sångens makt, såväl öfver 088 som ölver andra. Detta var var seger, men en seger utan täflan. Vi kånde oss icke duperade, ty vi hade redan några dagar hört huru vara 8 k. medtäflares visor läto, och våra villor om storartad strid och och ärofull stridsseger skingrades helt hastigt, då vi märkto hvad slags folk vi hade att göra med, såväl bland de täflande som de ordnande. Om hrr Wolff och Hammerik blefvo duperade, så är det ledsamt för dem, ty de äro temligen gamla på platsen och böra icke hafva saknat tillfälle till stud er uti dylika humbugers mekanism. När de hafva trott på Åde lysande löftena, så är det väl icke underligt att äfven vi trodde. Besynnerligare är det, att deras egna landsmän icke ville tro dem — månne man bar lättare att i Köpenhamn göra sig underrättad om verldsstadens snaskande småkiångel, än att göra det på stället? De hemmavarande uanskarne synas icke hafva särdeles blilvit blandade af ede lysande löftena och aktade sig för att blifva duperade. Det sages från sjelfva Danmark, att omtalta medium helt omedvetet och säkert ofrivilligt lärer halva tjent dem till en varning utt stanna hemma. Om Tayloraka företaget och de två andra täflingarne, skola vi icke tala vidare. Taylor ofverlemnas åt skandinaviska komitn till syndabock, och vi unna honom hvad han af dem kan få. Och att utreda hela taflingshistorion skulle fordra solianter. Det är en sagoperiod, så full af dikt med litet sanning uti, alt man der kan ur höger plocka fram hundrade goda skäl för hvarje blunder man har begått. Men hr Hammeriks tredshymn är dock ett bistoriskt faktum och märkvärdigt lik den herrliga fredskongressen i Geneve deruti att hon ingenting anna: kom åstad an gräl och törargelse. Vi trodde att hon skulle få hvila i ro efter begrafningen på Lyrique, men nu spökar hon åter i ÅLeptlogen? och det uti en här i Upsala pabjuden, men i Paris sedermera alldeles förnekad gestalt. Korrespondenten låter oss nu veta, att programmet bjöd studenterpa att hbemma Sverige inölva de stämmor till hymnen som kommit dem ollhanda. Ja väl, en sadan ordre erhöllo vi och sjongo igenom stämmorna, som ingalunda voro värre ån att de kunde sjungas a prima vista. Mei det förundrade 028, når vi sedan fingo veta, att de skulle sjungas på hr Hammeriks märkvärdiga skandinaviska konsert, som icke blef af. Då vi derom yttrade 088, hette det: ÅGud berars! det var ingen ordre till Upsalastudeuter, som tallade allde:es fristäende lör sig, utan det var ett vilkor för dem, som ville biträda vid den skandinaviska konserten-. (Jag bar talt om den bistorien en gång lörut, fast icke i denna tidning). Men nu sedan vi kommit ur vägen, heter det igen i Åeprlogen, att det var eu vilkor för täflan. Oen derpå få vi veta, att hymnens utförande utan tvifvel blitvit annat än det blef, om studenterna hade Luppfyllt hvad programmet bjou-. Men de kommo, Lutan att kunna sina partier tror sig korrespondenten kunna påstå, ehuru icke en sjerdedel af dem öppnade sina munnar till sång, sedan de väl hade märkt hvad sällskap de hade blifvit förda tillsammans med. Då ställdes det heli och hallet uti deras fria val, om de ville eller icke ville deltaga i den välsignade hymnen. Vi tacka ödmjukast! Vårt val gjordes redan första aftonen al oss sjeliva, fast operans direktör med sin reusningsmetod besparade oss obehaget af närmare förklaring. Men sragas nu: var denna ordre — eftersom det var en sådan — utgängen fråu baron Taylor och franska generalkommissionen eller var hon ifrån br Hammerik och hans kommission?? I förra fallet hade vi fått underkasta 0ss vilkoret — i det senare kunde vi göra just buru vi ville. Här kommer det besynnerliga till, att samma program påbjöd, att hvarje deltagare derjemte skulle i och för täflingen halva inofvat sin resp. stämma till tva svenska stycken: Vintren rasat ut och Björnehorgsmarschen. Kunde detta vara en ordre från frauska geueralkommissionen? An-äag sig denna så noga kunna känna och bedöma vår reportoir? Nej, hr korrespondenil Det var icke annat än ett oförsigtigt försök af hr Hammerik. Antingen var ordren helt och hallet från honom eller också hade han i tysthet inflickat de båda emastyckena i generaikommissionens program, Det senare kunna vi icke tro och ett treuje gilves icke. Låtom oss derfore hålla oss vid hvad vi fingo veta i Paris och cke vidare tala om stud eatern s skyldighet att upplylla -hvad programmet bjöd. Komma vi sedan tili den ofta omtuggade kollationen i Palais Royal, Vankades det icke mycket der, så hasva vi fatt så mycket oftare äta upp den sedermera, fastän aldrig efter rigtig matsedel; ty tala vi om flaggorna i var kasern, så svarar man oss om flaggorna uti Palais Royal och om maten. Vi klagade genast öfver att blott den danska slaggan var uthängd öfver porten till var bostad och fingo temligen håfugt till svar: der boer dog ti Dauske! och vi gjorde icke vidare väsende derom, mera än att vi nämnude det i våra korrespondenser, utan läto Dannerosen sitta till skylt för ett par tusende belgier, sch weitzare, tyskar, svenskar och ti Dansket4, Ölver laggornas antal klagade vi aldrig och ej heller öfver laggorna på Royal, men man har svarat ganska fliigt på dessa ogjorda frågor, utan att någonsin yttra ig om den framställda. Dermed vare nog sagdt om nationsla färger, Hvad trakteringen angår, så har jag för min del tanske icke alldeles rent samvete, men derom är jag ;ckså ensam bland ose alla nitiosex. Emellertid vill correspondenten göra dem alla ansvariga för några ke rätt väl betänkta yttranden, men går dervid, allleles som förut, tillväga, så att han icke hinner miet. Han tycker visserligen att studenterna icke böra tällas till ansvar för hvad referenterna skrifva, men lå dessa referenter vo:o deltagare i studenttäget och om sådana inbjudne, hafva de haft tillräckligt tillalle att äfven inhemta sina kamraters äsigter. Det