mellan nordtyska förbundet och de sydtyaka staterna skall genast efter förbundsförfattningens införande ordnas genom fördrag, hvilka skola framläggas till riksdagens antagande. Om de sydtyska staterna gemensamt eller en af desamma tänka inträda i Förbundet, skall förbundspresidiet ställa förslag härom, hvarefter saken ordnas i ötverensstämmelse med förbundslagen). På ett annat ställe i adressen heter det: Vi äro öfvertygade om, att de höga förbundsregeringarne, utan attj taga fel om sin väg och sitt mål, icke frukta för att andra nationer kunna med framgång göra oss vår rätt till en national tillvaro stridig. Det tyska folket, som är lifvadt af önskan om att lefva i fred med alla andra folk, önskar endast att i fullkomlig sjelfständighet värna om sina egna angelägenheter. Tyskland vill, beslutet att i lugn sjelftillit tillbakavisa hvarje försök till främmande inblandning, under alla omständigheter bringa denna sin obestridliga rätt till utförande etc. Under debatten i Tisdags om denna adress protesterade Kantak emot densamma i Polens namn. — Bebel, som bestred riksdagens rätt att tala i nationens namn, blef afbruten af presidenten och tillrättavisad. Han tadlade regeringens tillvägagående i afseende på Luxemburg och Nordslesvig och bestred, att det kunde vara fråga om, att regeringen uppnått något. — Bismarck bestred, att Luxemburg bortryckta från Tyskland; storhertigdömet befinner sig i samma ställning som förr och regeras af samma dynasti. Preussen har endast uppgifvit en tvifvelaktig garnisonsrätt. Genom att förebygga ett krig hade konungen förvärfvat sig nationens tacksamhet. — Sedan adressens trenne första punkter blifvit antagna, tog Bismarck åter till ordet och framhöll, att regeringen såg i adressen ett vittnesbörd om, att riksdagen ville drifva på regeringen till snabbare handling i hänsyn till Sydtyskland gentemot utlandet. Angående regeringens ståndpunkt hänvisade Bismarck till cirkuläret af d. 7 Sept. och tilllade: Om nationen vill enhet, finnes det ingen tysk statsman, som är nog stark att kunna förhindra det eller nog småaktig att söka förhindra det. — På en anmärkning af Hihnel angående Nordslesvigs afträdande, yttrade Bismarck, att han ansåg herraväldet ötver nationaliteter, hvilka sträfvade efter att lösrycka sig, icke vara nyttigt, fastän det under vissa omständigheter är nödvändigt, såsom t. ex. 1 Polen. (Hr Bismarck behagade likväl icke säga i hvad afseende det vore der nödvändigt). Svårigheten vid den nordslesvigska frågan bestod ej deri, att Preussen nekade att gifva Danmark, hvad som vore danskt, utan deri att befolkningen vore blanlad. Preussen skulle icke hafva kommit i lenna belägenhet, om slesvigarnes sinnelag varit mera tyskt och mindre partikularisiskt.