AUMUULUE ARN VU I OILODODOARCILFrån Stockholm. Mordet å mill Laurell. I Måndags hölls åter förhör med häktade guldsmedsgesällen Friberg, anklagad och misstänkt för delaktighet i det ohyggliga mordet å m:ll Laurell. Aftonbladet berättar om detta förhör följande: En märklig förändring har nu inträdt med Friberg. Han syntes ha kommit till full insigt om den mängd svåra omständigheter, som vittna mot honom, och följde derföre med ängslig vaksambet målad i sitt ansigte hvarje fråga som ställdes på honom och hans förra tolforhet hade efterträdts af en skygg fåordighet. Han har förut gjort sig skyldig till motsägande uppgifter, och i den mån dessa nu upprepades och granskades, förrådde hans stirrande, besyanerliga blick en inre oro. Hans uppträdande förrådde emellertid, att han fattat den föresats att fortsätta sitt nekande och endast göra erkännanden i den mån han finner sig öfverbevisad. Polismåstaren visade honom till en början den trekantiga, tillspetsade filen, hvilken Margareta Larsson begagnat säsom mordvapen och hvilken Friberg, enligt hennes påstående, skulle hvässat på Ondagsmorgonen, innan han begaf sig till Drot:ningholm. Denna uppgift påstod Friberg vara sanningslös och uppdiktad af Margareta Larsson, för att inblanda honom i det af henne begångna brottet. Det ifrågavarande verktyget sade sig Friberg hafva begagnat vid sitt arbete, och han hade ofta hvässat detsamma, men ej på Onsdagsmorgonen. Polismästaren anmärkte, att denna omständighet kunde ledas i bevis och lörehöll Friberg, hurusom dennes lögner icke gagnade, utan tvärtom skadade hans sak. Friberg fick vidare redogöra för sina förehafvanden på Onsdagen och anledningen till att han då begifvit sig till Drottningholm. I detta afseende uopgaf den tilltalade, att han ofverenskommit med en bekant vid namn Boström, boende i Bodelsbacken, att de skulle följas åt till Drottningholm, då Friberg fick en rock, som han lemnat bort till lagning, fårdig. Såsom anledning till utflykten uppgaf han, att Boström skulle besöka sin sjuka moder, som bodde i närheten af Drottningholm, Först på Onsdagsmorgonen, då rocken blifvit färdig, hade Friberg, som uppehållit sig en stund på Hötorget, träffat Boström, då de öfverenskommit att företaga utsärden. Friberg hade emellertid först gått hem och tillsagt Margareta Larsson derom, som skulle yttrat: Ja, res du gerna; du behofver komma ut och roa dig, dervid hon gifvit honom 1 rdr. Friberg hade sedan soljt Boström hem, hvarefter båda begifvit gig ned till ångbåtshamnen vid Riddarholmen. De hade kommit för sent för att kommu mel 11-båien, hvarför de måst vänta t.ll kl. 12. På qvallen mellan kl. 1—3s hade Friberg återkommit hem. Margareta Larsson hade då varit ute samt kommit hem en stund senare. I sin berättelse har Margareta Larsson uppgifvit, att vid hennes hemkomst främmande personer skulle befunnit sig i rummet, så att bon icke fått tillfälle tala vid Friberg och säga honom, att mordgerningen då ännu icke var utförd. Hon hade endast kunnat genom en hviskning antyda detta för Friberg, hvilken dervid knuffat till henne och fästat hennes uppmärksambet på det oförsigtiga i hennes beteende. Med anledning hära! tillfrågades Friberg, hvad Margareta Larsson hviskat i hans öra. Äfven sanningen häraf bestred Friberg, upprepande sin beskyllan mot Margareta Larsson, att hon af ar;het angifvit honom för delaktighet i brottet. Polism.: Men du är öfverbevisad um, att ett par timmar efter mordet hafva mottagit åtskilliga blodstänkta kläder, som tillhört den mördade, och som du försålde. Frågade du icke Margareta Larsson, hvarifrån detta blod kommit? Friberg: Jo, och hon svarade att hon haft näsblod. Polism.: Frågade du icke äfven hvarifrån hon fått kläderna, och hvarföre gick du och sålde dem? Friberg: Hon bad mig att jag skulle göra det. Jag har ofta sålt gamla kläder åt henne, utan att taga reda på hvarifrån hon fått dem. Friberg fick härefter redogöra för åtkomsten af silfret och uppgaf, att Margareta Larsson bedt honom följa med sig till Johannis kyrkogård, der hon vigat Friberg det i muren dolda silfret, om hvilket Friberg förut påstod sig ej haft någon kännedom. Margareta Larsson hade sagt, att hon hittat det, och med denna uppgift hade Friberg låtit sig nöja, utan att taga någon vidare reda på hvar eller när fyndet af henne anträffats, Friberg hade derefter tagit silfret och dermed förfarit på sätt förut är upplyst. Om dess uppgräfvande på experimentalfältet berättade Sandqvist, anställd vid detektiva solisen, att han dit åtföljt Friberg som anvisat platsen, der ban gömt det, belägen omkring 1,000 famnar från vägen. Med handen hade Friberg uppkastat litet lös mull, då tillträde beredts till ett hal under roten af en på stället befintlig tall. Här hade silfret igenfunnits. Polism.: Hvarföre hade du på detta sätt gömt silfret? Friberg: Margareta hade bedt mig att jag skulle gömma det. Polism.: Vid visitation i din bostad har bl. a. anträffats en nedsmält guldbit, och det är upplyst, att detta guld tillhört den medaljong, som Margareta Larsson stal från den mördade. Hvarför smälte du ner medaljongen ? Friberg: Jag tyckte att den hade så litet värde. På sådant sätt fortsattes förhöret ett par timmar, hvarvid en del af de många omständigheter, som kommit i dagen och vittna mot Friberg, upprepades, för att ban skulle sättas i tillfälle afgifva sin förklaring deröfver. Friberg anklagade härunder, såsom förut är nämndt, Margareta Larsson, att af ondsko ha velat draga honom med i förderfvet, och bedyrade sin oskuld. Polism.: Du må gerna bedyra din oskuld, och genom lögner söka rentvå dig. Så gjorde också Margareta Larsson; men hon märkte icke derunder, huru hon just genom dessa efter hand uppdagade osanningar allt hårdare och hårdare tilldrog snaran om sin hals. Hon har nu afg fvit en sanningsenlig bekännelse, och numera säger hon sig vara lyckligare än hon på länge varit. Så stor makt har sanningen. Den skänker ro och förlåtelse älven åt den mest brottslige. Med anledning at de utlåtanden Friberg haft om INS Kp RV Atea