Teater. Kung Lear, tragedi i 5 akter af Shakspeare. En at vårt lands största kritiska domare och skrifställare, den för tidigt hädangångne Bernhard Elis Malmström, yttrade en gång i en föreläsning öfver Shakspeare följande, hvilket ej torde sakna en viss sanning: Shakspeare, ehuru allmänt erkänd tör en stor skald, och rättvist kräfvande att erkännas för de moderna folkens störste dramatiske författare, är ej längre som dramaturg populär; hvarför? helt enkelt derför att han icke mera är modern; ty menniskorna fordra, och göra det med rätta, att töreträdesvis möta anblicken af sin egen samtid på scenen. Denna kan vara långt mera opoetisk än den förflutna, den kan ega långt svagare dramatiska talanger än hvarje annan tid, — det hjelper icke; det är dock denna opoetiska och talangfattiga tid och ingen annan, at hvars anblick allmänheten vill fröjda sig, i hvars allmänna drag den vill se sina egna intressen och passioner återspeglade. Att söka göra Shakspeares dramer i deras närvarande skick populära på vår scen, skulle icke vara mera rimligt, än att söka förmå allmänheten att kläda sig i de drägter, som brukades på drottning Elisabeths tid. Shakspeares dramer må vara tusen gånger förträfligare än alla nutidens; hela allmänheten kan erkänna det, utan att ens nio tiondedelar deraf röra sig ur fläcken, tör att gå och se dem: sextonde seklets kostymer må hafva varit tusen gånger skönare än vår ids, det faller ändock ingen in att bära dem, om icke på en maskerad ... Det hufvudsakliga intresset af Shakspeaes dramer såsom skådespel lärer väl egentigen vara historiskt; dock ingår i dessa draner liksom i hvarje sann konstskapelse, och nera i dem än de flesta andra, ett oförgängigt element, som ingen tidernas vexling kan utplåna. Det är den på en gång naturoch constsanna teckningen af den menskliga pasionen, hvilken genom alla tidehvarf är och örblifver sig lik. Och i sanning, det är just denna menskiga passion, som framställes i ÅKung Lear