XIII Afskedet. De fyra medbrottslingarne uppnådde det rum, der de hade börjat sin hemlig: sammankomst, och togo plats omkring det runda bordet i dess midt. De voro på denna punkt af intrigernas utveckling, då man icke mera tillåter något onödigt tal, der hvarje ord är af vigt. Mazikoff bröt först tystnaden och upprepade men denna gång förenadt med ett vildt uttryck : — Det är han! ... — Ni har låtit honom lefva, sade Saint-Valiez. — Det var mycket orätt, mumlade Cambrai. — Hvad betyder det? invände bojaren, hvad som icke gjorts i Ryssland, kan det då icke låta göra sig i Frankrike ? — Hvad som är gjordt kan icke mera göras ; svarade Portin; terrängen är icke mera densamma, och svårigheterna äro större. — Svårigheterna! utropade Saint-Valiez, höjande på axlarne, då ni har denna man här i er hand, och sjuk till!... — Det är sannt! sade de begge andra, tillfället kan aldrig blifva mera gynnande. Men Portin, som hade haft samma tanke och med afsky bortvisat den, svarade dem i afgörande ton: — Ni äro galna! Det vore tillräckligt att göra hvad ni vill för att sätta allt på spel, om icke förlora allt ... Ett brott här i mitt hus, midt i hjertat af Paris, under