——— — — —7— Amelie visade honom med en hastig åtbörd, att den sjuke insomnat. Han upprepade varsamt denna åtbörd för dem, som följde honom, och alla fyra gingo på tåspetsarne in i rummet, der en matta ytterligare borttog ljudet af deras steg. Då hon såg så mycket folk reste Amelie sig upp, men då ingen af de fyra tystlåtna personerna hade gjort min af att de sett henne, höll hon sig under tystnad i fonden af rummet, observerande noga dessa bemärkande observatörer. Mazikoff visste som man af verld att beherrska sina intryck och sitt ansigte. Icke en fiber i hans drag rörde sig, hans blick förblef iskall, men han mumlade helt lågt med sammanbitna tänder efter att under en sekund hafva fästat på den sofvande sin flegmatiska uppmärksamhet: — Det är han! Hans följeslagare begärde icke mera. Do drogo sig långsamt tillbaka, allvarsamma liksom de kommit. Ryssen gick sist ut, och innan han lemnade tröskeln, riktade han på Leonard sin grönaktiga blick, hemsk genom sin orörlighet. Amelie säg dem gå ut som en procession af spöken, och med ögon orubbligt fästade på dörren, som tillslöt sig efter dem, yttrade hon: — De skola döda honom.