icke velat göra någon eftergift. Denne statsman erkänner icke den af Frankrike begärda rätten att vaka öfver och kontrollera Pragerfördragets utförande. Han tillbakavisar på det bestämdaste hvarje inblandning af Frankrike, ja, till ooh med dess försonligaste och fredligaste anmärkningar, i det han härtill begagnar den förevänningen, att Pragerfördraget uteslutande ingicks mellan tvenne tyska makter och gick ut på att ordna rent tyska intressen; at hvilka man kan draga den slutsatsen, att dess utförande endast kan framkalla tyska svårigheter, i hvilka ingen icketysk makt har rätt att blanda sig. Detta påstående gör Bismarck ovilkorligt gällande, och han vill ej gå in på något undantag härifrån, så att han tillochmed förfäktar det, då den franska regeringens representant, kort innan planen om sammankomsten i Salzburg blet bekant, försökte rikta några anmärkningar till preussiska regeringen till förmån för Danmark. Det var fråga om det sätt, hvarpå kabinettet i Berlin tänkte upptylla de i Pragerfredens art. V. ingångna förpligtelser med hänsyn till Slesvigs nordliga provinser. Den preussiska regeringens hållning och språk vid detta tillfälle tyckes icke hafva haft någon synnerligt välvillig karakter, och om det eller de samtal, som af den anledningen egde rum, berättas saker, af hvilka man skulle kunna tro, att den preussiske agenten (von Thiele) icke så alldeles rättat sig efter de aldra första reglerna i diplomatiens codex, i det han begärde meddelandet af ett aktstycke, som icke borde bringas till hans kunskap, och sedan gjorde bruk af detta helt och hållet förtroliga och icke bemyndigade meddelande. Våra korrespondenter underrätta oss derefter om beskaffenheten af det förhållande, som för närvarande består mellan kabinetterna i Wien och Berlin, och de erinra om, hvilket beteende hr v. Bismarck visade mot Östert rike, då han icke hemlighöll den depesch, som den preussiske gesandten i Wien, baron Werther, tillställde honom under d. 19 Juni. Denna depesch öfverskrider måhända icke gränsen för en fullmäktig ministers bemyndigande, och hr v. Werther har måhända endast strängt uppfyllt en pligt genom att skrifva den, i det han inskränkte sig till att meddela sin regering de upplysningar, som han fått i Pesth, dit han begifvit sig för att ötvervara kejsar Frans Josefs kröning såsom konung af Ungern och för att afgifva berättelse om sina intryck; men den offentlighet, som man gaf detta aktstycke, har i hög grad förbittrat den österrikiska regeringen, hvilken ansåg det för en förnärmelse mot kejsaren och en hotelse mot kejsarstaten. Förnärmelsen emot kejsaren skall finnas uti den sats i depeschen, i hvilken baron Werther med rena ord säger, att Frans Josef på förslag af grefve Andrassy sanktionerat åtskilliga vigtiga åtgärder, hvilka gjorde en förträfflig verkan, vutan att hafva någon föreställning om deras djupa betydelse. Man har sett en hotelse i en annan afdelning, i hvilken baron Werther svarar hr v. Bismarck, som ålagt honom att skaffa sig underrättolse om, huruvida och i hvilken grad ungrarne äro genomträngda af tacksamhet mot Preussen, som de, när allt kommer omkring, hafva att tacka för sin närvarande ställning. På denna fråga svarade neml. baron Werther sålunda: De underrättelser, som jag inhemtat angående den allmänna meningen i det inre af Ungern, hafva ötvertygat mig om, att der inom alla samfundsklasser råder stor tacksamhet och en utomordentligt välvillig stämning mot Preussen. Ungrarne tycka ej om den tyske österrikaren, och de betrakta oss preussare såsom deras framtida beskyddare emot herrsklystnaden i Wien. Härom skritva våra korrespondenter: Man har verkligen svårt för att fatta, att ett lylikt aktstycke lemnats till offentligheten, om man icke i Berlin haft för afsigt att framkalla en ny brytning med Österrike. Hr von Bismarck tillbakavisar visserligen hvarje anvar för den begångna indiskretionen, hvari örnärmelsen ligger, och för att förklara, huru let möjligen kan gå till, berättar han, att han sber gammal vana måst sända atskrifter at daron Werthers förtrollga depesch till alla reussiska ambassadörer och gesandter, för att len skulle kunna lända dem till underrättelse, varpå han låter förstå, att en fiende till Preussen kan hafva tillskansat sig aktstycket ch offentliggjort det. Oaktadt denna förklaing har kabinettet i Wien behållit en djup arm mot kabinettet i Berlin, hvilket likväl cke bekymrade sig härom, förrän det fick unerrättelse om, att de båda kejsarne snart kulle sammanträffa. Då insåg hr v. Bismarck, vad följderna kunde bli. I början följde han en taktiken att han förnekade, det sammanomsten skulle ega rum; sedan lät han beitta, att sammankomsten ej skulle medföra ågra olämpor, emedan den icke hade någon olitisk karakter; men då sammankomsten nu n gång egt rum, och då hr v. Bismarck är ppbragt häröfver, har han till sist uppträdt såsm mm RK 2-. — Gem — — L —ö