mi— — — Af nåd! ... upprepade Poucet. Till svar skrek rösten oupphörligt till hunden. — Pil! Pil på dem, Bastan! Lyckligtvis var detta endast en hotelse; d-n ogästvänliga porten skiljde det rasande djuret från barnen. Men de kände under det hans heta flåsande och märkte hans klor, som sökte uppgräfva marken. — Välan. sade Poucet, det är slut! ... on.öjligt att gå längre; det jär här som vi måste dö, mina stackars små. — Jag har god lust att sofva, sade Vinaigr tte, som kölden småningom förlamade. — Jag också, jag sofver redan ... Ah! jag befinner mig väl, sade den lille gossen. Poucet erinrade sig i detta högtidliga ögontlick kyrkorna, vid hvilkas ingång han ofta hade öphu t vagnsdörrarne åt de förnäma damerna. — Öm jag kunde en Lön, sade han. — En bön, sade den lilla gossen, jag kur en, jag en, som mamma alltid lät mig läsa hvarje afton, och som jag alltid har upprepat helt sakta, ty om varginnan hade vetat det, skulle hon ha slagit mig ... — Nå väl, låt oss lägga oss på knä, mina stackars små, om ni ännu ha styrka dertill, och låt oss alla tre upprepa bönen, ty ingen har någonsin lärt mig någon sådan. De hade icke mera styrka att röra sina )on. Han ställde dem, så godt han kunde, mot porten, och alla tre knäppte i hop sina händer. Den lilla gossen intagen af ett slags öfverspänning,