storieskrifvaren Henri Martin har uti ett bref till Nordisk Samfund?, infördt i nämnda samfunds veckoblad, antydt denna Skandinaviens ställning i några korta men träffande drag sålunda: Såsom skandinaver och i enlighet med edert sällskaps namn, representeren j den id6, som allena kan rädda det danska folket och med detta de båda andra folken af den skandinaviska folkfamiljen. Denna idå, under hvilken form j än kun: nen och bören sätta den i verket, är ej allenast afgörande för eder räddning, utan äfven för Europas. Återupprättandet af ett Skandinavien i Norden är icke mindre af nöden för Europa, än af ett Italien i Södern. Detta är nu ett af Frankrikes och Englands stora intressen. Måtte de blott kunna båda begripa det i tid och handla derefter! Detta är de sanna fosterlandsvännernas pligt i de tvenne stora veststater, som arbeta på att göra detta intresse tydligt och klart för alla. På hvad sätt kunna i närvarande stund edra vänner i Frankrike tjena eder rättvisa sak? Och i hvilken riktning böra de med en handlingspolitik. för ögonen söka leda sina länders offentliga mening. Under Europas nuvarande tillstånd sammanhänger den danska och skandinaviska frågan med alla andra. Omständigheterna äro smärtsamma och hotande. Under det att de, som ha sinne för framtiden, inse, att Europa, inklämdt mellan de nordamerikanska fristaternas mäktiga och ärekrönta republik, hvilken är i färd med att bli en hel verld för sig, och det stora, despotiska ryska kejsardömet, som oupphörligt växer, icke kan häfda sin rang på jorden utan genom ett europeiskt törbund, ett förbund som sträcker sig till Dnieper och hvilket återvinner, hvad som fråntagits Europa (d. v. s. Polen), under det att denna sanning, säger jag, allt mer och mer klarnar för dem, som tänka öfver historien, tyckas händelserna gå i motsatt riktning. Ett af de stora europeiska folken, som måste vara med, om någonting skall skapas i Europa, har inledt sin folkliga enhets upprättande med att föra krig mot Danmark; det håller en af edra provinser under oket och synes redo att i hvad ögonblick som helst föra krig mot Frankrike. Ligger det i Skandinaviens intresse att önska krig mellan Frankrike och Tyskland, ett krig som, ifall det utfölle lyckligt, skulle återgifva Danmark. hvad det förlorade? För att besvara denna sräga, måste vi törst se, huru det står till i Europa. Ett krig mellan Tyskland och Frankrike skulle alldeles icke likna det korta, afgörande tälttåget i fjor i Böhmen, Det skulle bli en förfärlig racekamp på lif och död, hvilken skulle omöjliggöra ett europeiskt förbund, kasta Tyskland i Rysslands armar och under sakernas nuvarande ställning otvifvelaktigt föra ryssarne till Konstantinopel samt gifva dem den förstörande öfvervigt, hvarom de drömma. Dessa betraktelser i förening med tanken på de olyckor, som ett tyskt-franskt krig skulle medföra, hålla tillbaka, vare sig man fäster afseende vid menniskokärlekens eller politikens kraf. Den stora, den svåra uppgiften är att återföra Tyskland ull rättvisa emot eder och till aktning för folkrätten. Tyskarnes inkräktningslusta är till en del likasom en återverkan af minnet om tider, då detta stora folk så ofta var nundertryckt af främmande och af fruktan för att åter bli det. Tyskarne inbilla sig alltid, att Frankrike skall kasta sig öfver dem, att t. ex. de föreställningar, man kan göra dem till förmån för Danmark, endast äro —r AE — 1