Parisiska Nattsidor) af Alfred de Brähat och Octave Fre. Öfvers. Och här i detta afskiljda rum, så omhvärfd af mörker utan medel till försvar, i denne eländiges våld, hvad skulle det blifva af henne, och hvilken mensklig makt skulle komma henne till hjelp, när försynen öfvergaf henne? — Min Gud! sade hon, gif mig kraft att strida, och om denne man bär vapen, nå väl, jag skall rycka dem af honom och vända dem mot mig sjelf. Emellertid, kanhända för att bättre försäkra sig om sin framgång, visade sig ingen af hennes fiender. Den dystra nattens mörker blef allt tjockare och tjockare. I denna fredliga enstaka paviljong, midt i denna ödemark hördes intet buller. Annette hörde tydligt sitt hjertas slag. Hon var knappt klädd, och likväl hade hon aktat sig att röra vid den yppiga drägt, som man hade framlagt för att fresta henne. Men hon erinrade sig plötsligt midt under sin ångest det oordentliga tillstånd, hvari hennes kostym befann sig, som hennes mödosamma klättring, hennes 7) Forts. fr. N:o 198.