(Insändy. Minnen från Vestra kusten. Herrljunga d. 18 Augusti. Sommaren tyckes likna salig Dumbum easom bredikant, neuligen att vid ingangen komma af sig; ty åter hafva vi stormar och regu, framkallande förtvIiIlan icke blott hos den resande turisten, utan jemväl den mera prakuske jordbrukaren, biänvinsbrännaren och hvad de allt leta dessa prosaus söner. Badorterna — för mangen Sveriges sommarlustställen — glesna allt mera och mera och de sköna flyttiäglar som der under sommarer nedslagit sina bopalar återvända till sina sordna hem, med kanske mera mulna ansigten än förr, synbarligen i saknad al hopp; ty den affärsstillhet, som under sommaren rådt inom allärdverldeu i allmänhet, har jemväl st äcktesig till kär leksaslarerna, ehuru öfverallt, kanske duck mest 1 Murstrand och Lysekil, funniio stor tillgång på goda valutor, jemväl af gedignare art, valutor som mycket väl kunnat passa att framställas till täflan på den ännu på läng tid ej slutande verldsexpositionen. Mon hvarför har ej åtgång gifrits för sådana valutor? Hafva kära icke funnits i marknaden? Jo visserligen. Sådane finnes allvd, om ock ej på lager. Auledningarne till den uteblisna assåuningen äro egentligen: 1:0 att den manliga befolkaingen lefver för fort, hvarigenom den tidigt tröttnar vid lifvet och dess njutningar och 2:0, att den qvinliga uppfostran kommit in på en farlig alväg, som har till följd att qvinnan numera icke upplostrag för hemmet, utan salongen, att hou danas till en modedocka, spridande väl glans, men ej värme owkring sig, och bufver på detta sätt, såsom Lanuslagen uttrycker sig, väl det bästa tinget i boet, men tilhka det dyrbaraste, för hvilket mängden al ungkarlar, af brist på tillgångar, måste skygga tillbaka, om de ock skulle vilja och hasve sinne lör en allvarligare forering. Kanske göra Göteborgs damer i detta fell ett vackert undantag; ty, i likhet med uti England, träflar man der ofta både så hög bildning och huslighet, att Jag på dem skulle vara färdig att tiliämpa den bekanta Wermlandsvisans ord: e:den som deruran tager sig vu mö, är jag säker han sig aldrig ångrar. Stockholmskans uppfostran, Gud bevars, skall vara Parisisk, men den är det Ikväl på långt när ej. Spektaklerne äro till exempol för den unga ogifta Parisiskan fullkomligt obekanta njutningar, ätminstone ända intill dess man blivi forvissad om pjesernas nalt, tillochmed då Ponsards d amatiska alster uppföras — hutvudmannens för Tusatre Franqais, forfattaren af ÅL)houneur et largent), La bourse m. fl. i lifvet djupt ingripande sedemålningar — romanser tills de blitvit pröfvade, granskade och godkände, till och med tidningarnes följetonger, hvarigenom själen hos den unga qvinnan ända intill hymens ögoublick får behalla den bimmelska renhet, som utgör hennes bästa och skönaste hemgift. Så är förhållandet icke hos oss. Falången eller njutningslystnaden äflas om biljeuer till den första represeotationen och romanerna, älven om de icke kunna hänföras till annat än det sulas esteuk eller vedtetikens slarfsylta, älvensom tidningarnes foljetonger. slakas med begärlighe, hvarigenom själens och hjertats rosendoft så småningom, om ock omedvetet, dunstar bort. Men åter till badorterna, annars kommer jag sjelf in på en afvag. Badorterna hatva i sommar, med undantag af Warberg och Lysekil, varit emot vanan föra besökta; isynnerhet Strömstad som fordom egde ett stot namn om sig och sin gyttja, men nu är reducerad till en bland umbra magni nominis och sådant allt med sätta. Badbolagev derstädes gör nemligen ingenting för denna badort och större osnygghet än man der far se uti den s. k. societetslokalen och dess omgisningar ar icke gerna möjlig utom kanske på krogar och värdshus af lika rang med t. ex. Cabaret des chiffoniers (Lumpsamlarnes krog) vid Rue neuve St. Meuard, gemenligen kallad Nygatan, i Paris och dylike bouliques de jaunier. Detta är den enda möjlig: förklaringsgrunden, hvarför direktionen för nöjena derstades kunnat tillåta sig, att för ett badsällskap, hvars alla medlemmar göra anspråk på medvetande af det passande, uppföra något sådant som en husdfröjd, hvilka slags frojder nu mera rättvisligen blifvit förvisade från kaserna. Var meningen dermed att gifva en pik åt baddirektionen, så kan tillställningen försvaras; men var det deremot ett profstycke på direktionens egen bildningssmak och tycke, så var det snart sagdt en förolämpning emot det öfriga bad ällskapet, hvars högre bildning samt bättre smak och tycke bort utgöra rättesnöret för dem, som stodo i spetsen för nöjenas ordnande. Dylika direktioner — egendomliga för de svenska badorterna — borde aldrig finnas, utau burde det stå hvarje badbesökande fritt, att efter eget behag roa sig eller ej, hvilket nu ej är fallet, emedan mången anser sig icke kunna undvika deltaga uti de tillamnade nojena, särdeles då de afse något välgörande ändamål. Tiggeriet framstår i så många skepnader vid badorterna, att det lör många kånnes betungande och då fattigförsörjvingarne i hvarje kommun för hvarje år antaga allt större och större dimensioner, har man nog af att understödja egna fattiga, utan att jemväl bidraga till andra kommuners.