i lederna. Dessutom hoppade han än jå ett ben, än på två och vred sig med öfverlifvet på alla sätt. Denna lifliga gymnastik närmade slutligen den sällsamma varelsen till vår temligen förvånade väns utkiksplats. Men plötsligen, då den andra icke var pi mera än tio stegs afstånd, sperrade han upp ögonen, gned dem, rörde sig oroligt i sin tur, likasom denna Sanct Vertsdans hade smittat honom och görande en ropare af sina båda händer. — Hola! he! Pegriot! ropade han sakta, af räddsla för patronen, som han fruktade äfven då denne sof. Personen i kappan upphörde med sin pantomin liksom slagen af häpnad och började se sig omkring med dum min. — He! Pegriot! ropade Desirå. — Hvad är det? ... hvem ropar mig? ... frågade den tilltalade. — Saktare, saktare, ditt kreatur! sade gaminen. Det är jag, hitåt ... — Men hvart hän då? ... Jag ser ingenting alls! — Der framåt, vid ändan af berlinaren. Den förbluffade vandrarens blick upptäckte ändtligen fönsterrutan, någonting som rörde sig, utan att urskilja gaminens drag, som befann sig i skuggan. — Gå framåt, dumhufvud! ... det är jag ... — Hvem är du då? ... — Kom närmare säger jag dig; är du rädd, att jag skall äta upp dig? ... Se så, jag äter icke lefvande fisk jag.