Bref från Warberg. (Korrespondens till Göteborgs-Posten). Warberg d. 12 Aug. 1867. Det omtalade societetsspektaklet egde rum i Fredags sedan man aftonen förut vid generalrepetitionen gjort sig förvissad om att allt gick så väl man af improviserade (ej improviserande) skådespelare och skådespelerskor någonsin kan begära. Ställer man sig på denna synpunkt är det blott och bar rättvisa att erkänna... men om förlåtelse, man får icke tillåta sig ett offentligt bedömande af en ad pios usus gjord mera enskild tillställning, hvarken berömmande eller klandrande. Jag vet knappt om jag vågar nämna namnen på de uppträdande; en sådan skuggrädsla för att se sina namn tryckta i de afskyvärda tidningarna har visat sig bland härvarande damer, att stode jag icke på resande fot dristade jag sannerligen icke vidare utsätta mig för de skönas vrede. Spektaklet öppnades med en af lektor Ewert framsagd och författad prolog, deri han i varma ordalag yttrade sig om ändamålet med aftonens tillställning att hjelpa i nägon mån de nödlidande i Norrland. I första pjesen Kosa och Rosita uppträdde hrr Ekenman, Lindencrona, Bildt och Brändström samt fröknarna af Petersens, Hedelius och Ehrenborg, och i efterpjesen En kopp the: hrr Lindencrona, Beckman och Brändström samt fröken Lagerbjelke. Oaktadt min föresats att tiga med hvarje bedömande, kan jag icke afhålla mig trån att säga att särdeles efterpjesen speltes på ett sätt som man sällan får se på en amatörtheater. Som staden Warberg icko tyckes ha sinne för den dramatiska konsten, att döma af att inga arrangementer här blifvit gjorda för att prester och prestinnor i Thalias tempel, hvarken på kortare eller längre tid, skulle kunna här uppslå sina bopålar, måste man vara så mycket mera tacksam mot dem, som underkastade sig mycket besvär och obehag för att samla en skärf åt nödens barn. Säsom ett af bevisen härför må anforas att lokalen, rådhussalen, icke medgaf möjligheten af en tillstymmelse till klädloger, ja man var tvungen att förmedelst en stege från gården upptill fönstren bereda sig en utväg till en kommunikation med den yttre verlden, för att icke altför ofta behöfva för anskaffande af möjligen behöfliga reqvisita tör mycket besvära åskådarna med spring fram och tillbaka. Lyckligtvis lärer ingen mera än den stackars hårfrisören, stadens ofta berörde barberare, varit tvungen att pröfva på den vådliga färden upptör och utför en stege till höjden af första våningen. När jag säger lyckligevis så menas dermed icke någon lycka för honom, alldenstund han, straxt före spektaklets början, antingen genom att en pinne på stegen gick lös eller att stegen varit alltför osäkert uppställd, störtade ner i gården med stegen öfver sig. Fallet var ohyggligt från en sådan höjd och den första berättelsen lydde att mannen var död; så farligt betanns det likväl icke vara, då senare mera sanningsenliga underrättelser förkunnade att han förmått gå hem, ehuru med ett hål i hufvudet och några kontusioner på kroppen. Läkaren, som genast tog den sårade under behandling, anser såret icke vara af hfsfarlig beskaffenhet, ehuru något positivt omdöme icke kan ännu afges. Så mycket är emellertid säkert att den stackars mannen på några veckors tid icke kan utöfva sitt magra yrke, hvadan en lista för insamlande at bidrag åt honom blifvit framlagd i brunssalongen. I går afton voro öfver 100 rdr redan sammanskjutna. Man kan väl icke hoppas att detta olycksfall ger anledning till att mera varmt egna sig åt Thaliakulten här i Warberg, men det goda bör det dock medföra att barberaren slipper hädanefter gå på stege för att bränna folk i håret, hvilket onekligen är uppåt väggarne. I dag hafva fruntimren en festlig tillställning såsom svar uyus herrarnes förnt giarda