kunna finna några upplysningar som kunde afslöja denno hemlighetsfulle arbetare. Detta bref, hvartill läsaren icke har svart att gissa författaren, som icke var någon annan än Firmin Blairzot, satte myror i hufvudet på hr Portin. Den hemlighetsfullhet, med hvilken Leonard ständigt omgaf sig, hade alltid gjort honom uyfiken. Han föresatte sig att undersöka, huru det förhöll sig med den hemliga kammaren. — Aphropos, frågade han under middagen sin dotter Amelie, vet man hur Leonard mår? Som de fattiga och de sjuka hörde till Amelies departement, vändes allas ögon mot den unga tlickan. — Han är mycket sjuk, min far, svarade denna. Deretter sänkte hon hufvudet öfver sin t:ilrik för att dölja den rörelse, som denna fråga förorsakade henne. — Jag måste besöka honom i morgon, sade juveleraren. Hvad är det som fattas honom egentligon? — Jag vet icke rätt, stammade den u ga Hickan. En blessyr i hufvudet, tror jag. — Hvar tusan kan ha skaffat sig den? ÄÅIgjordt, jag måste veta, hvad jag har att rätta mig effer med den pojken. Han började tala om något annat och Lenards namn kom icke mera i fråga. Men hr Portin hade sagt nog för att ingifva sin dotter en grym oro. ( (tå Det yntes som det anonyma brefvet hide gjort ett visst intryck på hr Portin, ty straxt eftor middagen lät han köra sig till Leonard. Lyckligtvis för den sednaro