ringen af sina armeer och omåndringen 1 sin krigsmateriel. De förtvifla icke om freden; men eftersom de ej äro säkra om att kunna upprätthålla den, anse de det för en pligt att vara färdiga, då det gäller. Preussen, som är en första orsak till dessa farhågor, dessa ruinerande rustningar, blir i detta fall ej efter. Det fortsätter utan buller sina ofantliga förberedelser. Men det nöjer sig icke med att fullständiga sina gevär, sina kanoner och kulor; det håller på att hopsamla alla penningar, som äro af nöden för att det skall, i händelse af ett utbrott, kunna emotstå sina fienders angrepp. Preussens finanser äro, som man vet, de bästa i Europa, åtminstone bland stormakterna. Regeringen begagnar endast med den yttersta återhållsamhet krediten. Dess skuld är jemförelsevis obetydlig. Det har i sin ego betydande värdepapper, hvilka det kan realisera, när det så finner lägligt, och det eger dessutom, i händelse af krig, en metallisk reserv af 150 till 200 mill. francs. Men dessa hjelpkällor skulle vara otillräckliga, om freden svätvade i fara; Preussen vill icke taga sin tillflykt till lånet, hvarför det vill skaffa sig ersättning i utfärdandet at skattkammarobligationer. En första emission af detta slag, lydande å 5 millioner thaler, har nu egt rum. För öfrigt bemäktigar sig regeringen i de annexerade länderna allt, hvad hon möjligen kan få af valutor och penningar. Afven Ryssland vill fylla sina fickor, hvilka kanske äro de tommaste i hela Europa. Eftersom det ej vågar sig fram med något nytt lån, har det tänkt sig en utväg, neml. att för 24 år afyttra jernvägen från Petersburg till Moskwa, medelst en emission af 600,000 obligationer å 6 proc. Man tror sig kunna på detta sätt komma åt 300 mill. Hvarför detta jägtande, om det ej funnes något sjukt inom vår verldsdel? Vi behöfva väl ej påpeka, att denna sjuklighet ligger i den rysk-preussiska alliansen, hvilken är riktad mot folkens sjelfbestämning och oberoende, dessa den nya tidens principer, hvilka en gång skola framgå segrande ur de väntade blodbaden, för att störta absolutismens och feodalismens sista härolder inom vår verldsdel ned i deras redda graf var. Italiens regering skall hafva konfiskerat talrika vapenförråder i Veaedig, Padua, Vicenza, Treviso och Adine. Äfven en kista med 200,000 francs, kommande från Brescia, skall hafva tagits. Det berättas, att romerska ministeren begärt afsked. Allt antyder således en kris och ett snart inträffande afgörande. Den i Frankrike nyuppfunna och mycket omtalade lilla kanonen har i förseglade lådor kringskickats till de olika regementena; hvarje regemente får blott en dylik kanon, men detta synes vara tillräckligt. Öfverstarne ha fått tillsägelse att icke öppna kistorna, utan sorgsälligt förvara dem, tills regeringen annorlunda förfogar. D. 1:ste d:s egde i Paris rum en allmän sammankomst mellan aktieegarne i Suezkanalen. De hundrade millioner, som förvaltningen begärt, blefvo under lifliga bisallsrop voterade. Den österrikiska musikkår, som deltagit uti den försiggångna pristäflingen, har lifligt omhuldats af parisarne, hvilka för den lagt i dagen den största sympati, hvartill naturligen den politiska ställningen bidragit. Österrikarne afreste d. 2 d:s. D. 1:ste musicerade de i Cirque de YImpåratrice, der entusiasmen var alldeles obeskriflig, då de plötsligt af egen drift blåste upp den sedan 15 år i Paris ej hörda Marseljäsen. Publiken tycktes först vara liksom träffad af åskan, men hängaf sig sedan åt ett så stormande bifall, att man kanske ännu aldrig i Paris uppleft någonting dylikt. Kejsar Maximilians olyckliga gemål, kejsarinnan Charlotte, anlände d. 31 Juli i sällskap med drottningen af Belgien till slottet Tervueren i detta senare land. Redan d. 1 d:s gjorde hon med drottningen en promenad i vagn genom Tervuerens park. Man hoppas, att barndomshemmets omgifning skall utöfva ett gynnsamt inflytande på den sjuka. Belgiens utrikesminister har från den belgiske gesandten i Mexico, Hoorickx, erhållit följande depesch, daterad d. 27 Juni. Hr Hoorickx hade af Maximilian kallats till Queretaro och måst förklädd smyga sig ut ur bufvudstaden Mexico. Han hade behöft tre dygn för vägens tillryggaläggande, och han hade slutligen d. 5 Juni fått tillåtelse att besöka kejsaren i hans fängelse. Maximilian var inspärrad uti en cell i Kapucinerklostret, hvilken var omkring 16 fot lång och bred, och bevakades at tvenne soldater. Kejsaren var, sjuk, låg till sängs och var helt och hållet, skiljd ifrån alla; man hindrade tillochmed hans läkare och hans adjutant en tid ifrån att komma till honom. Jemte hr Hoorickx hade den