Europa offentligen antagna idåer, som Preussen sjelft år 1823 afgaf följande högtidliga förklaring: Hvarje tänkbart inflytande, som Förbundet skulle göra anspråk på att utötva på Slesvig, blir omöjligt genom det enda faktum, att detta hertigdöme icke tillhör För bundets område. Europa har aldrig aflägsnat sig från denna grundsats om, att Danmarks oberoende bör till hvad pris som helst räddas. Vi se ett nytt bevis derpå i det fördrag, som afslöts i London d. 8 Maj 1852, för att betrygga den danska monarkiens integritet, i det att de bekräftade Elbehertigdömenas förening med Jutland och öarne; det är ej utan sin nytta att påminna om, att detta fördrag blifvit garanteradt ej allenast af Frankrike, England och Ryssland, utan äfven at Preussen, Österrike, Sachsen, Hannover, Wirtemberg, Kurhessen och storhertigdömet Oldenburg, d. v. 8. af 34 millioner tyskar på 44 millioner. Kabinetterna i Paris och London hafva haft mycket orätt i att icke tillse, det bestämmelserna i Londonerfördraget af 1863 höllos i helgd, alldenstund det är från uppgisvandet af detta fördrag, som 1866 års krig och de taror utgått, af hvilka Europa nu ho tas; men i det Frankrike och England lemnade fältet fritt åt de tyska makterna, öfverenskommo de icke att göra någon eftergift i afseende på hufvudsaken om Danmarks oberoende och säkerhet. Den franska politiken grundade sig äfven på en princip, som innebar dyrbara garantier för Danmark : nationalitetsprincipen. Tuileriekabinettet hade gåttin på att hålla sig på afstånd, men under det formligen uttryckta vilkor, att befolkningarne skulle kallag att sjelfva genom en fullt uttörd omröstning afgöra öfver sina öden. Detta var att ge tyskarne i Holstein och Sydslesvig rätt att konstituera sig så som de behagade, och man visste, att de ej hyste någon annan önskan, än att bilda en oberoende stat, ehuru fästad vid tyska förbundet; det var att på samma gång tillåta de skandinaviska befolkningarne förena sig med Danmark på ett innerligarn sätt än förut, utan Tysklands möjliga inblandning; och ifrån den stunden var allt betryggadt. Preussen har icke tillåtit hvarken tyskarne eller danskarne att omrösta; men då franska regeringen endast på detta vilkor afstått från den ovedersägliga och obestridda rättighet att inblanda sig i Danmarks angelägenheter, som det hade enl. londonerfördraget at 1852, var franska regeringen berättigad att upprätthålla sin önskan och sin vilja; hon har i flera omgångar gjort det, såsom hr v. Bismarck berättat i ett plenum inom nordtyska förbundsparlamentet; hon har ej inskränkt sig till dessa lagenliga föreställningar, begagnande sig af den bemedlareroll, som efter slaget vid Sadova tillfallit henne, har hon låtit i Pragerfreden, till förmån för danskarne i Slesvig, intöra en tydlig, kl r, bestämd klausul, hvilken det är omöjligt att kringgå. Alla sofismer talla inför denna framställning af förhållandena. Frågan om Slesvig är afgjordt en europeisk fråga, och om alla makterna ha rätt att blanda sig deri, har Frankrike deremot en särskild rättighet, hvilken nästan är densamma som Österrikes.