kan vara dygdig. Också kom tanken på denna första svårighet henne att småle. Hvad det andra hindret beträfkar, syntes det henne mera allvarsamt. — Känner du din lyckliga rival? frågade hon. — För fan! och du också. — Hvilken då? — Ruzolles! Den skälmen Jean. Apropos, på hvilken fot är du med honom. — Jag är dödligt förargad på honom. Ja, ja, allvarsamt. — För fan! af hvad anledning då? — För det första för den der bokens skull, som han nekade mig, du vet. Sedan har jag någon tid derefter sammanträffat med honom och utvecklat all min älskvärdhet; nå väl, min vän, han har icke fästat mer uppmärksamhet vid mig än vid storturken. I grunden gör jag narr af honom liksom af de andra, men hans liknöjdhet förargar mig i alla fall. — Då, sade baronen, är det af godt hjerta, som du skall hjelpa mig att bortröfva hans dulcinca. — Ja, i sanning. Älskar han det lilla sjåpet, då? — Som en galning. — Då förvånar jag mig icke öfver hans köld. Nå väl! han skall få betala mig den. Låt se, hvad är att göra? — Någonting mycket lätt. Du skall sätta dig i förbindelse med den lilla och ge henne goda råd. Vänta. Du har väl spetsar här? — Ja, hvarför det?