moniserade med rösten i hennes eget samvete, men det är lätt att inse att det ej var för att vinna ett dygdepris åt den unga flickan, som man hade placerat henne hos fru Anastasio Pigochard, enka efter flera majorer, handlande med toiletter ech dessutom sysselsatt med en mängd små affärer, som icke funnos omnämnda i hennes tillständsbref. Då Annette en gång var lugnad och ögonblicket att göra helt om var inne, hade Anastasie hvarken tillräcklig takt eller förstånd för att väl utföra sin rörelse. Sväfvande oupphörligt mellan sin önskan att omvända den lunga flickan till sina afskyvärda lärdomar och fruktan att förskräcka henne förplumpade hon sig i hvarje ögonblick, icke emedan hon saknade skicklighet utan derföre att mamsell Aubrys beundransvärda natur och instinktlika afsky för det onda i hvarje ögonblick bringade baronens förtrogna ur fattningen. I det ögonblick då hon trodde sig med sina resonnemanger hafva omvändt den unga flickan, hejdade denna henne tvert, funderade ett ögonblick och lyssnade blott till sitt hjerta och rösten i sitt samvete, återvände plötsligt till utgångspunkten, och genom en enda fråga, en enda anmärkning lät hon fru Pigochard i en sekund förlora hela den terräng, som den elaka qvinnan behöft lång tid för att vinna. Förödmjukad af att sålunda inför ett barn, som hon trodde så lätt att förleda, förlora den vältalighet, som så många gånger hjelpt henne, hade hon slutat med att blifva snäf mot sin vackra elev. Detta