— — — — 2— — — or), hafre till England, och nästan hvarje vecI a en last huggen sten till Danmark, dit äten, såsom jag förut nämnt, huggen ved hitar vägen. Å Hvad importen angår, må anmärkas attil: tr har ända från Ryssland en holländare släat hit åtskilliga tusen pund ryskt rågmjöl, ig och andra till stor hugnad. Annars är mporten här som på andra ställen och man aknar ingenting af lifvets goda, som kan fås ör penningar, om icke ärligt saltad norsk sill, sådan den med mycken smak presenterar sig kapprock vid en ungkarls frukost etter ett orlängdt samqväm qvallen förut. Enligt fattad föresats, skulle jag meddela en öfverblick öfver stadens industriella tillstånd samt konster och vetenskaper, men saknar ännu materialier, antingen derföre att de icke finnas eller derföre att de icke fallit er korrespondent i ögonen. En mekanisk verkstad bör annoteras, item hafva vi här tre urmakare och en — barberare. Den sistnämnde, som utgör en sammansättning at konst och industri på en gång saknar ingenting annat än tillfälle att utveckla sina mångsidiga talanger. Utom vanliga egenskaper såsom att raka, klippa, bränna, koppa m. m., är han tillika stadens fyrverkare. Trots sin mångsidighet framsläpar han, med blott tolf ordinarie rakkunder, en föga afundsvärd existens. Warbergsboarne förstå sjelfva, påstår han, konsten: att klippa hvarandra och badgästerna — de dröja ej tillräckligt länge qvar tilldess luften och vattnet hafva förskaffat deras hjessor något större öfverflöd. Griper han sig slutligen an med arrangerandet af ett stort, briljant fyrverkeri att upplysa den ljumma, men mörka Augustinatten, så belöper sig hela den frivilliga inkomsten till 15 rdr och några danska kopparslantar. Dessa senare äro dock icke någon antiskandinavisk demonstration mot mannens egenskap at dansk, utan härröra derifrån att både danskt silfver och koppar är här lika gängse i rörelsen som det svenska. Vid handel och vandel härstädes raknar man i mark, daler och skillingar, men aldrig, eller högst sällan i öre. Också blir man högeligen förvånad öfver att här finnes en sådan rikedom på gamla svenska 13, 6 och a rdr specie samt på tre och sexstyfrar af koppar. Sexskillingar at silfver och koppar samt treskillingar af sistnämnda metall höra ingalunda till sallsyntheterna, så att man ofta i sin portmonnä har ett litet myntkabinett af äldre och nyare skandinaviska mynt, hvarutat egentligen den danska silfversextonskillingen kan vara litet förarglig till följd af sin likhet med vår femtioöring. För att sluta skildringen af barberare: konstens ställning, icke ovigtig vid bedömandet af civilisationens förhållande i allmänhet, i detta samhälle, må nämnas, att under de sista 15 å 20 åren försökte sig först en tysk, så en norrman, så åter en tysk och slutligen en dansk, den nuvarande, i yrket med den framgång, hvarom han sjelf bäst kan orda. Till de egentliga sköna konsterna kan icke barberarekonsten, såsom mindre skön än i bästa tall förskönande, räknas; deremot inrangeras fotografien, om ock ej alltid obestridt, ibland dem, och staden Warberg kan lika litet som andra städer i Sverige umbära en fotografisk aftagare. Hr Sjöberg har en nätt fotografisk atelier, uppbygd i ölre parken (den nedra utanför fästningsmurarne kallas för oskulden, antingen såsom en erinran af paradiset eller som en kontrast mot deras mom murarne boende tillstånd) och bevisar sig vid ett besök derstädes såsom en skicklig man både på plåt och duk. En af honom exponej rad oljetärgstafla, föreställande Warbergs hamn, ämnad att bortlottas, vittnar om goda aniag och en ganska delikat pensel, fastän ett och annat kan invändas i afseende på utförandet, hvilket dock antyder att om han haft från början en riktigt god skola, han skulle blitvit ben målare af mer än vanlig törtjenst. Sådan som taflan nu är, har den dock tilltalat mig moniserade med rösten i hennes