kunna vid första anblicken synas högst obetydlig, om icke rätten vore helig öfverallt om en förnekelse af hvad som är rättvist ett missbruk af den råa styrkan skulle upp skattas ester siffran på dem som lida derun der. I sjelfva verket, om det endast gällde några tusen undersåter mer eller mindre för Preussen, — om det endast vore fråga om den olagliga annexeringen af ett område, hvars ytvidd är medelmåttig, — då skulle Europa — som redan med en måhända öfverdrifven lojhet blundat för så många liknande hanlingar, hvilka Preussen sedan ett är utfört, — då skulle Europa, säga vi, kunna framhärda i denna likgiltighet och ännu en gång, genom att hålla sig tillbaka, bekräfta denna teori af en fait accompli, som tyckes med hvarje dag leda hela dess politik. Tyvärr är det här fråga om en af Preussen ingången förbindelse, hvars uvpfyllande man är skyldig att fordra. Det är isynnerhet af vigt att, i ett ögonblick då detta ännu är möjligt, utan att framkalla ett allmänt och ur alla synpunkter farligt krig, tydligt uppdraga för Preussen de gränser som man icke under någon förevänning skulle tillåta det att öfverskrida. Man har lemnat det Tyskland, det må vara. Här kunde det åtminstone påstå, att den fråga, som det gällde, var en inre organisationsfråga, — och att dess krigareverksamhet motsvarade de önskningar om enhet, som sedan länge uttalats från andra sidan af Rhen. Om det tyska folket varit moget för friheten, om det haft begrepp om demokratiens rättoch skyldigheter, skulle denna omorganisation kunnat bli utgångspunkten för en verklig revolution, och från det förenade Tyskland bekräftelsen af en stor modern princip hafva utgått. Så har ej skett. vi befinna oss helt enkelt inför en stor militärisk association, en stor samanhopning af beväpnade krafter, hvars befäl är centraliseradt i Berlin. Det blir således nödvändigt, icke att bekriga Preussen, ej heller att gifva det någon förevänning att vädja till kanonens ultima ratio, men att ifrån början göra ett slut på all lystnad efter territorial utvidgning bortom de uteslutande tyska gränserna. Det är nödvändigt att erinra det, att, om man till det öfverlemnar Tyskland, bör det åtminstone nöja sig dermed, och att Danmark i dag, Holland i morgon hvarken kunna eller böra ha något att frukta af dess ärelystnad. I Slesvig finnes det således en absolut rättsfråga ur principernas synpunkt, — och af större intresse ur sjelfva faktas synpunkt tör hela Europa. Preussen har bestämdt lofvat att tillspörja befolkningarne och till Danmark återställa en del af hertigdömet. Preussen måste hålla detta löfte, uppfylla denna förbindelse. Danmarks oberoende i Norden är lika nödvändigt för den europeiska jemnvigten, som kejsardömet Österrikes nuvarande existens i sydvest. Detta oberoende är ännu icke öppet hotadt, men det är dock indirekt angripet. — Må man ej förgäta, att då principerna en gång blifvit misskända, när rättens styrka föraktats, missaktats, dröjer icke styrkans rätt att stolt installera sig i dess ställe. Det skulle vara för framtiden ej allenast beklagligt, utan äfven farligt, om midt i 19:de seklet, dagen efter proklamerandet at Menniskans Rättigheter, då principen om folkens oberoende, mycket olik med principen om racernas hopslående, allena kan, i det den gör ett slut på eröfringskrigen och den territoriala politiken, aflägsna orsakerna till en beväpnad förveckling och för ögonblicket betrygga bevarandet af treden, — frihetens moder, — det skulle, säga vi, vara beklagligt, farligt, om denna princip plötsligt trampades under fötterna. Det skulle vara beklagligt, det skulles vara farligt, om Europa läte en dylik hand ling utföras och, i det att det sålunda syntes beslutet att böja sig inför alla våldets triumter, öfverallt uppväckte en illa vold inkräktningslystnad, ett knappast förstäldt begär efter nya anslutningar. Fastän Frankrike har ett omedelbart, direkt tvudligt intregga af att hagkvdda han