kes mig temligen knapphändig, i synnerhet för en ung vacker karl som er herre. — En ung vacker karl? upprepade domestiken, förvånad öfver det fällda omdömet om hans herre. — Ja visst, återtog Asperginos, som tänkte på markisen, hvilken han hade sett gå ut ur logen men som domestikens förvånade min förde på sin vakt. — Om hvilken ung, vacker karl talar ni? frågade Baptiste, i förhoppning att kunna få någon underrättelse, som voro nyttig för hans herre. — Den som var i logen. — Hvilken loge. — De afbrutna samtalens loge. Er herre har då icke sagt er, hvad han hade att begära af mig? — Nej, mumlade Baptist, förödmjukad af att nödgas göra denna bekännelse. — Verkligen! Det förvånar mig, återtog konstmakaren. Det var en tid, då jag också hade domestiker. Om jag hade haft i min tjenst en så förståndig och utmärkt man, som min herre ... (här en artig bugning för Baptist, som kramade sig), skulle jag aldrig halva besinnat mig på hvarken att lemna honom mitt förtroende eller medel att passande behandla de menniskor, jag skickat honom till. Baptist smålog med en min af medgifvande och begärde en ny butelj vin. — Tag en litet större butelj, sade konstmakaren åt kyparen, och tillfoga ett par tre dussin ostron och några